- vilken röra; en svensk räv i Paris

Nog är jag kanske en riktig nordbo ändå.
Flickan som alltid (eller sedan 7 års ålder) har avskytt vintersporter och allt vad det innebär, lät sig tas med upp i höga berg, ställa sig på plankor och åka ned för nästan lodräta bergsväggar med snö på. Och hade skitskoj.
Underligare saker har väl hänt, och att det fanns någon sorts kunskaper bevarade i mina osportiga lemmar är väl inte heller särskilt konstigt, men jag imponerade i alla fall på min karl som fick för jag att jag redan kunde åka och tog mig upp i alldeles för höga pister för att vara första skiddagen på femton år:

Vettskrämd och totalt utan det tidigare självförtroendet fann jag mig åkandes i sicksackmönster ned för otäcka branter medan Loïc gjorde sitt bästa för att peppa och inte irriteras av att en tiominutersbacke tog en timma. Medan han bad om ursäkt för att vara för ivrig, och snällt tog emot alla svenska svordomar som jag lät hagla över honom efter varje fall.

L har spenderat varje år så länge han kan minnas på skidor, och susar utan problem ned för svarta pister, älskar det, och åker minst en gång om året. För honom är det tydligen hemskt viktigt att vi kan åka skidor som par, så det var därför vi befann oss i den ganska tjusiga men ändå humant dyra skidorten Val Thorens. Det ligger invid Les3Vallées och är en av de få orter som hade öppet efter den 25:e april (och, närmare bestämt, året om). Snön var lite som halvsmält sorbet, men jag klarade mig ganska bra, bröt bara nästan benet av mig (ska försöka att få knät röntgat till på fredag) och hade på det hela taget ett par ganska bra dagar uppe i Alperna.
Ja, det var ju en sak till. Eftersom vi bara hade två halva dagar i backarna så hade vi också lite väl brått upp i pisterna när vi hade anlänt och checkat in. Så vi glömde en viktig detalj som man aldrig bör glömma på 3200 meters höjd (mindre atmosfär än vi vanligtvis har) och omgiven av snö. Reflekterande snö….Ja. Just det. Och aldrig kommer jag igen att glömma solskydd.
Läkaren som jag nästa dag fick uppsöka med mitt svullna, kräftröda ansikte, täckt från näsan till hakan av brännblåsor, berättade att han haft araber och mörkhyade människor som fått sådana brännskador som jag. Tänk er då hur min stackars nordiskt vita, fräkniga och rödlätta hud mådde efter 6 timmars multiförstärkt UV-strålning.
…vi kan ju säga att den var lite upprörd. Med rätta.
Grymheten med vilken solens strålar hade huggit sig in i min hy och totaltförstört den var mer än jag någonsin hade kunnat drömma (mardrömmar) om. Det lustiga var också den fördröjda effekten av det hela: medan min moatjés sydeuropeiska hud blev kraftigt röd och började ömma efter bara några timmar så var jag bara lite rödlätt, kraftigt rodnande, som jag brukar efter en dag i solen. På kvällen tyckte jag att Loïcs skägg stack mer än vanligt när vi pussades, men tänkte inte mer på det och somnade i den sköna hotellsängen….

När jag vaknade var ansiktet ilsket rött, svullet, och alldeles blankt av alla vätskande småblåsor. Jag kände inte igen min näsa. Jag var livrädd. L trodde inte att läkarvård behövdes men jag stal hans iPhone och konsulterade med mammas hjälp sjukvårdsupplysningen hemma i Svea. Och så blev det så, att läkaren skrev ut 4 olika medel (som skulle på 7 gånger om dagen under 5 dagar), tyckte det var bra att vi kommit, men lugnade mig med sin professionella ton, och var dessutom snäll nog att ta det hela i Loïcs namn och på hans försäkring.
Nu har det gått lite mer än en vecka, och huden är nästan återställd. Medlen var grymt effektiva. Den första dagen blev hela ansiktet orange och blåsorna lade sig till ett lager av torr, död hud. Det kändes som om jag bar mask. Sedan började det fjälla. Och fortsatte med det, samt blev lite illrött där jag trots tappert försök inte lyckats hålla mig från att pilla bort de fallande flagorna. Vid återkomsten från min Sverigehelg hade jag sprickor här och var, men min nyfött rosiga hy såg ändå nästan normal ut.

——–

I övrigt var jag alltså hemma och hälsade på i Svea, Svea, Svea. Det var alldeles för kort. Alldeles. Bara två och en halv dag, vilket är långt ifrån tillräckligt för att göra ens hälften av det jag önskat… men jag hann i alla fall träffa min bror och mor, min far som hastigast, och tidigt fira min födelsedag med en hop vänner på en solskygg(!) inomhuspicknick. Jag stockade upp lite Sverigeprodukter, i synnerhet från Apoteket och matbutikernas fröhyllor, och såg min älsklingsstad i tidig vårsol som börjat öppna knoppar även så långt norrut (här är processen rätt färdig vid det här laget. Bortsett från kyliga kvällar så känns det mer som sommar än vår).

—————-

I gryningen på söndag bär det då alltså av till den del av Frankrike som de närmaste två veckorna ska täckas av röda mattor, kamerablixtar och gräddan av världens filmindustri.

Vi kommer att åka motorcykel ned, för att hinna se lite mer av landet. Kanske stanna till i Bordeaux eller Marseille, se lite mer av södern. Vi behöver inte vara framme förrän tisdag som senast, då vi ska hämta upp våra ackreditationer.

…ja., Loïc fick ju sin till sist, även om det krävdes många vändor fram och tillbaka med tjocka mappar och kopior av kontrakt, för att lyckas övertyga dem om att det faktiskt är ett ’aktivt’ produktionsbolag det handlar om.

Det mest fantastiska med ackreditationerna är nog gratisfilmerna. Alla filmvisningar som hålls har vi tillträde till – vi måste bara hämta ut biljetterna tidigt om morgonen. Att de sedan ger tillträde till palatset och en del fancy fester går ju heller inte av för hackor. Ska bli mäkta spännande.

Hittade en grön, puffig, axelbandslös klänning (fantastisk kvalitet, bra hantverk, och bara 10 euro) som efter en vecka hos sömmerskan gick från en 38:a till mina något mindre mått. Fick tillbaka den idag, och det är i ärlighetens namn magiskt hur bra den sitter. Den sluter sig perfekt kring kroppen och kramar livet kärleksfullt. Jag hoppas att den överlever kemtvätten som vi för säkerhet skull lämnade in den till (är kemtvätt billigare i Frankrike, eller är det bara att jag alltid trott att det är dyrare än det är? ”Speciella” klänningar kostar runt 50-lappen här. En kavaj runt 35. Det känns ju inte helt hutlöst när det är speciella plagg som man är rädd om.)
Hursomhaver: den klänningen ska bli min öppningsfestklänning

Ls familj på mammans sida är ju som sagt från Cannes allesammans. Jag träffade en del av dem på resan till Grenoble, men nu ska jag alltså träffa den del som räknas mest: mémé och pépé (mormor och morfar), och Ls mammas syskon och hans kusiner. Och alla verkar otåliga att träffa den lilla kärestan – känner lätt prestationsångest och vill att franskan ska bli magiskt perfekt över en natt.

Vi kommer att bo hos morföräldrarna, som är gamla chokladfabrikanter och har ett ganska stort hus med utsikt över ”croisetten”(den där hajpade strandpromenaden). De har tydligen en liten studio som vi kan husera i. L har högtflygade planer på att vi ska hinna se en massa platser i södern, bada, sola, flanera, festa….men det är ingen semester för mig. Jag har tre tentor som snart kommer upp, och kommer att försöka att spendera en hel del tid med näsan begraven i tjocka böcker. Men så hoppas jag ju såklart hinna med en smula av allt karl’n vill också…bara studierna får gå först.
…jesses. Jag låter ju nästan som en duktig flicka. Det märks att jag har lite ångest över att jag ligger efter.

Ska hur som helst bli tokigt spännande

Jag hoppas hinna med att skriva lite till er med. Men det får bli långa meddelanden ibland just nu. Det är svårt att ofta hitta tid till att skriva.

————

Imorgon ska vi fira min födelsedag en dag tidigt med en picknick på Île St Louis. Jag har bjudit in en brokig mix av människor, och vi hoppas glatt på vackert väder… det var lite si och så med det idag, men hoppas kan man.

Nu ska jag gå och nanna Tempur-kudden (som jag först avskydde men nu har vant mig vid), efter att ha läst några sidor. L jobbar natt så jag får krama extrakudden.

Hoppas att ni har det bra därhemma.
Je vous embrasse…