- vilken röra; en svensk räv i Paris

9 timmar på en motorcykel ger ont i röven. Visserligen tog vi två dagar för att ta oss ned, men den nattliga pausen på ett väghotell hjälpte inte mycket…den sista sträckan mellan Grasse och Cannes försökte jag alla möjliga och omöjliga positioner utan att äventyra balansen, och ändå kändes ändan som om…den åkt motorcykel i nio timmar (jag vet dålig liknelse där….men det går inte att jämföra med något annat. Helt enkelt.)

Utöver ömma bakar och…helvetessatansömt stela knän (ajajajajajaj) så var det värsta nog ösregnet som följde store delen av vår nedfärd. Det regnade inte hela tiden, men nästan jämt, och med kalla vindar piskande in under mc-stället så var man lite tagen emellanåt. Varje paus kändes som en befrielse då vi kunde skala av oss lager på lager och värma upp alla stela lemmar. Utöver detta så var nedfärden fantastisk. Det franska landskapet tar verkligen andan ur en, och blandningen av gröna fält, grödor, blomstrande lövträd och stora skogar, snötäckta alper och kuperad terräng som susade förbi i uppåt 150 var verkligen magnifik – storartad – toppen. Ibland kom ju solen fram också, och jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte rycka I L hela tiden och tvinga honom att stanna för att ta bilder av allt (lite småfarligt på vissa vägar). Vi kom ned till Cannes någon gång vid 11-tiden på måndagen. Det märktes verkligen en enorm skillnad då vi kom ned ur bergskedjorna och befann oss i regionen Côte d’Azur (är inte det guldkusten på svenska eller drömmer jag?)… trots kvarhängande kyla i luften så luktade det starkt av blommor och växter, grodor kväkte som tusan, och vinden blev ljummen så att det var varmare att ta av de vid det här laget genomblöta mc-handskarna. Jag stirrade klentroget på palmträden vi passerade… Hur långt söderut ÄR vi egentligen? (har fortfarande inte vant mig vid det där. Palmer??)

Vi smög in i den lilla studion på bottenvåningen av L’s morföräldrars ”villa”, och packade upp våra väskor halvsovandes. Villan ligger vackert i stadsdelen La Californie och har en liten blå pool som jag ännu inte dristat mig ned i – vädret är omväxlande. Det är väldigt fint, morföräldrarna är söta, och trots en smula söderaccent så förstår jag dem utan problem.

—-

Tisdag morgon besökte vi först familjeföretaget och hälsade på en bråkdel av Ls stora familj. Jag klagar inte på branschen: redan när vi kom fram vändade på oss en tallrik fylld av allehanda chokladpraliner…japp. Familjeföretaget är chokladtillverkning. De levererar till alla möjliga kungligheter och sultaner och crap…hursomhaver, det är fett god choklad. NOM. Tydligen så äter vår drottning deras nittioprocentiga chokladkaka (Ls supertrevliga och fantastiska gammelmoster plockade fram och visade mig kakan, och pratade på om Silvia och hennes ‘romantiska historia’ medan jag kände mig hemskt okunnig…men så är jag ju inte världens största fan av kungahuset. Vilken romantisk historia? Ja, hon var väl tysk…adelsdam? Ööhh… noll koll). Fick till och med en liten tur bakom butiken, vid tillverkningen, och fick smaka lite läckerheter. Nom. Risken finns att man lägger på sig om detta skulle fortsätta^^

Efter detta gick vi tillfestivalområdet och hämtade ut våra ackreditationer (ett blankt, sexigt kort med bild och namn tryckta på som ska hänga runt I halsen i ett lika sexigt sidenband med Festival de Cannes tryckt på…jag vet. Hett) och festivalväskor (mindre sexig men fylld med programmet, information och allt man behöver). Lustigt nog visade sig Loics ackreditation vara en ”professionell” sådan, inte för en producent, vilket har det än mer roande resultatet att bara jag kan få inbjudningar till visningarna i stora salen Grand théâtre Lumière (d.v.s. den där jättestora salen som man ser på tv, den som allt händer i….stolarna är rosa med blå prickar i, inte röda. Jag lovar; helskumt.) Tack och lov har jag inga problem att få två inbjudningar per film, undantaget 1930-föreställningen till vilken jag bara kan få en (vilket är lite synd, för det är den som alla skådisar och regissörerna kommer till, och därför den ”roligaste” att gå på)…men det är i alla fall galaklädsel till 22.30-förestâllningen med, så vi har redan valsat runt finklädda på röda mattan.

—

Så här långt är våra dagar ganska snarlika: vi äter frukost med morföräldrarna, åker ned till palatset där jag har rendez-vous med damen ansvarig för unga skådespelerskor, där jag hämtar ut biljetter till kvällens eller morgondagens förmiddags föreställningar, promenerar på croisetten, eller så åker vi tillbaka till villan och lagar lunch. Därefter pluggar jag, eller promenerar motorcykeln tills det är dags att se på film…. och så mycket det finns att se. Omöjligt att hinna med allt man vill. Var ska man hitta tid?! Dessutom vill vi gärna hinna med en tur till Nice… och L har fått för sig att han ska kika på Grand Prix i Monaco imorgon. Hmm…nå, passar mig bra. Då får jag lite tid att plugga, något som det blivit en smula dåligt med så här långt. Annat roligt vi gjort är att använda våra ackreditationer till att kika på alla snobbiga hotell och annat där de inte släpper in vem som helst om man inte har ett rum där. De blå korten runt halsen säger nämligen inget annat än ”filmbranschen”, (det finns lila för ”filmmarknaden” och rosa för pressen också), så man antas självklart ha något viktigt möte med någon. Hittills har vi dock inte krockat med Johnny Depp, Selma Hayek, Tarantino eller Tim Burton….men man vet inte. Vi får väl försöka igen ^

Jag skulle vilja skriva mer, men måste återvända till mina studier. Hoppas att ni har det bra därhemma. Ska försöka att hitta mer tid att skriva igen snart. Bisous!

(skrivet pà torsdagen. jefla internet)