- vilken röra; en svensk räv i Paris

Och så sitter jag än en gång framför denna lätt blankslitna klaviatur tillhörandes den laptop jag fick i generös gåva föregående födelsedag. Det har varit en väldigt stressig och slitig vecka; dels beroende på ett segdraget kärleksgnabb med tjurskallighetsfödröjning som inte riktigt ville lägga sig förrän igår, och som knappast blivit bättre av att vi båda hade mycket att göra, och brist på tid då min älskade lilla (men betydligt längre än jag är i strumplästen) lillebror varit på besök i denna vackra stad som jag nästan kallar hemma. (Strumplästen förresten: kan nog vara längre än Simon om jag tar på mig mina 12-cm klackar med kamouflerad  liten platå…. och nu lät mina skor just jätteslampiga. Det är de inte. Jag lovar. Bara lite. Smakfullt slampiga, skulle jag vilja påstå. Jojomän.)

Simon och jag har hunnit springa runt i Marais, parta på the3ducks (och sova över, S fick rum 12 helt för sig själv^^), gå halvvilsna på gravgården Père Lachaise, ha folk över på en middag som slutade med charader och en salongsberusad Storasyster (middagen än en gång lyckad: vi gjorde mammas vegetariska lasagne och den blev nästan nästan helt rätt – och mycket god). Vi har hunnit gå på uställningen Vinyl på La Maison Rouge, som var helt enormt bra – om någon av er besöker Paris innan den 16:e maj så rekommenderar jag verkligen ett besök. 7(fullt)/5(student) euro i inträde – och äta den där gudomliga falafeln med stark sås på L’as du fallafel i Marias. Samt besöka en något ekivok salong , innan helgen var över.

Det har varit några upptagna dagar, i andra ord, och det var enormt roligt att ha Simon här. Så roligt att jag drabbats av lite hemlängtan, mammighet och dylikt, och sneglar på ryanair.com efter billiga hem-och-hälsa-på biljetter under senvåren.

______________________________________________

Bretagne, del II
(obs. bilderna vill inte riktigt samarbeta och hamna på bra platser, men jag jobbar på det<3)

Det regnade som tusan när vi lämnade St Malo (en väderlek som Bretagne är lika känt för som Storbritannien), och det tog inte lång tid innan GPS:en hade fört oss in på smala landsvägar genom söndagsdöda och mörklagda byar.  Vi hade inte en aning om att det regnet var lightverisonen av den fruktansvärda storm som höll på att ödelägga resten av landet. Vi åkte rätt igenom dess snällaste punkt, och förstod inte alls varför alla som visste var vi var någonstans plötsligt ringde och ville höra att vi var okej.

Vägskyltarna blev allt mer spännande ju närmre målet vi kom, och namnen på byarna blev mer och mer bretonska. Var och varannan hette något på Plou- men Loic kunde inte tala om för mig vad det kan tänkas betyda (om någon har några hemliga kunskaper i bretonska får ni gärna meddela mig!). Vi hade gett upp tankarna på middag, då vi glömt att köpa med oss mat. Söndag kväll i småbyar? Nej, knappast troligt att hitta något öppet.  Jag fasade. Jag blir otroligt jobbig när jag inte äter (vilket säkert många här kan vittna om).

Men när vi väl kom fram till målet, den lilla byn Plougrescant, såg vi till vår glädje att den lokala restaurangen (berömd för sina musslor, men det är tyvärr inte säsong) var öppen, och vi laddade alltså Hanna som snabbast (så snabbt som det går på en landsort…folk tar tid på sig med allt de gör, tycks det) och for sedan ut på de nu kolsvarta småvägarna till huset där L inte varit på 5-6, och i realiteten kanske 7-8, år (för det senaste besöket var bara för att städa upp efter ett inbrott).

Vi parkerade utanför Ker Loic (’ker’ betyder’ ’chez’, alltså ’hos’) och efter att ha slagits med tjugo olika smånycklar och ringt ett par – tre samtal så hade vi lyckats ta oss in i den lilla studion ovanför garaget – den enda del av huset som idag är möblerad – samt slå på elen och varmvattnet. Huset är byggt i bretonsk gråsten och är från början av förra sekelskiftet… behöver jag nämna att det är extremt fint? Men det kunde vi inte se ännu, mörkret regerade med iskall järnhand.

I brist på ficklampa så ficklade jag oss framåt med min gamla Sony Ericsson med mördarlampan (vet inte varför de tagit bort lampan på sina senare telefoner, för faenimig, aldrig har jag använt en mobilfunktion så mycket som denna) när vi tog oss igenom det ödelagda huset och Loics barndomsminnen. Köket i slitet trä var något enormt. Inte storleksmässigt, alltså, utan bara enormt fint. Hela huset var jättevackert, om än en smula omodernt, då det inreddes på 80-talet och har stått tomt sedan 00 någon gång; men man kunde tydligt se vilket bra inredningsjobb som gjorts än gång i tiden. Badrummet i anslutning till barnkammaren med harlequin-figurer i kaklet fick min omedelbara kärlek – även om köket ändå var min älskling.

Det var lustigt att smyga runt i mörket, lysa upp detaljer som om vi vore tjuvar i någon film, och få visioner av hur huset måste ha sett ut när L berättade detaljer om varje rum, trappa och skrymsle.

Följande morgon tog vi bilen ned till havet för att se på stranden vid lågvatten (’titta noga nu, för när vi kommer tillbaka ikväll kommer inget av detta att finnas’). Jag skuttade runt på de stora stenarna och plockade snäckor, skal och stenar (St Jacques och andra) och kände mig mer än någonsin som den asfaltsblomma jag är (maskros, om jag får be) när jag stod och lovprisade den friska luften som luktade salt, salt, salt, tång och kärlek. Jag tog tusen bilder av allt, och petade på småsnäckor som genast sög sig fast i berget med en omänsk….osnäcklig(?) kraft.

Vi tog oss ut till den del av kusten där La maison entre les deux rochers finns (huset emellan de två stenarna) och klättrade runt på klippor på det mest dödsföraktande sätt  – något jag inte trodde mig själv kapabel att göra, och än mindre L, med tanke på höjdskräcken…men jag antar att det är annorlunda när man växt upp med något.

Jag var övertygad om att jag skulle dö när vi tog oss igenom ’la gouffre’ (avgrunden) när det var ebb och som högst fall ned till ytan och stenarna, men vi överlevde (bara så att ni vet).

De tre dagarna som vi spenderade där förflöt snabbt som tusan, och jag blev bara mer och mer förälskad i landskapet ju mer vi åkte runt; särskilt när vi besökte Den rosa graniten, och fick klättra runt på perfekt rundade, enorma stenar som vi sedan satt på och såg tidvattnet sluka omgivningarna inför ögonen på oss.

Inser att jag kanske låter en smula överdrivet romantisk, men jag är rädd att det helt enkelt var så det var. Den sista förmiddagen kom två bostadsförmedlingar och kikade på huset för att utreda möjligheterna att hyra ut det, och vi åt en delicieuse lunch hos grannarna innan vi gav stranden och klipporna ett sista besök. Det är synd att det ligger så långt borta (5 timmar med bil och nästan 2000 spänn i bensin). Sjukt synd. Förhoppningsvis ’måste’ vi dit någon långhelg under våren för att rusta upp och ställa i ordning inför en eventuell hyresgäst; kan man inte uppfinna teleportern någon gång snart?

_________________________________________

Så vad annars? Har äntligen fått mitt carte bleue (bankomatkort), så att jag har kunnat binda upp mig på ett lagom dyrt abonnemang för mobiltelefoni  - det kostar mig 20E i månaden/24 månader men blir ändå billigare än att köpa kuponger. Och jag fick en charmig liten röd Sony Ericsson med dold knappsats för 1 E på ”köpet” (är jag inte en duktig dotter, så säg? Kunde ha fått en LG Smartphone med touchskärm också….men… eh. Moderniteter. Bah, humbug)
Det är bra med en fransk telefon, har jag märkt, för det betyder att jag nu har accenter i telefonen, samt franskt T9 (sms-ordbok, för er av en annan teknsik generation) och alltså kan skriva rättstavade sms på franska nu.

Skolan går bra och jag har två prov i slutet av månaden; och tummen sitter nu fast. Det ser nästan ut som ett enda stycke – jag saknar bara känsel i den del som….inte satt fast riktigt, förut. Men den ska förhoppningsvis komma tillbaka inom kort. Det ända sätt på vilket jag idag ’lider’ av min osthyvelrelaterade krigsskada är att jag är lite mesigare i vänster tumme än andra fingrar (svårt att trycka till motorcykelhjälmen, sånt där tjafs) och att det är SJUKT svårt att smsa, för jag känner inte riktigt om jag trycker ned knappen eller inte, så rapiditeten är en smula nedsatt på smsfronten.

Det är rent generellt bra, jättebra, och idag har vi ett strålande vårväder (15 grader) utanför fönstret till kontoret.
(Kontoret: Loics produktionsbolags kontor. Jag arbetar inte, utan pluggar härifrån; det finns två skrivbord där vi sitter mitt emot varandra och låtsas vara professionella….det verkar som om vissa tror att jag jobbar, men jag pluggar alltså engelska heltid ifrån Högskolan i Halmstad).

Imorgon är det St Patrick’s day, och eftersom Loïc jobbar har vi bestämt oss för att köra på grönt. L ska få grönt hår, och jag ska måla Shamrocks på våra och andras kinder; gröna ballonger är införskaffade, och imorgon ska jag nog investera i ett par gröna strumpbyxor. Mycket fint. Hoppas på en kall Kilkenny och glatt sällskap.

Bisous, mes chers amis