- vilken röra; en svensk räv i Paris

Vart tog Hanna vägen?

Hanna försvann mycket riktigt till Bretagne, för hela slanten. Vi kom iväg mycket senare än planerat på lördagen; jag hann både träna och förbereda en snabb lunch innan vi satt i bilen och satte av norrut. Halvvägs fick jag förbud att läsa vägskyltarna.  Menvafan.  Hade redan mina aningar om att vi skulle till St Malo; men det var till och med bättre upp än så.

Det hela började med att jag såg den mest fantastiska stadssilhuett jag sett i hela mitt liv, och tvingade L att stanna bilen bör att gå ut och knäppa lite bilder vid kanten av en vinterlerig åker, för att sedan fortsätta rutten ut på den smala väg som leder ut till Mont Saint-Michel. När vi parkerade på den säkra avsatsen var det ännu lågvatten, men man höll redan på att förbereda utrymningen av de stora områden som snart skulle fyllas av vattenmassor (tidvattenskillnaden uppe i Bretagne är enorm och vattennivån kan växla mellan 6 och 12 meter i höjd under de 7 timmar som förändringen sker på. Och just denna vecka var det fullmåne, så skillnaderna var verkligen märkbara. Ballt som fan, för att uttrycka sig akademiskt)

Eftersom vi kommit fram rätt sent så sprang vi de hundratals trapporna upp till toppen (varför jag nu lade tid på att gå till gymmet på morgonen kan man alltså fråga sig), för att hinna njuta av utsikten och dessutom traska ned igenom den imponerande klosterbyggnaden innan stängning. Klostret är dessutom ett nationellt museum, så jag slängde fram passet (Europeiska ungdomar mellan 18 och 25 har fri entré) och räckte ut tungan åt gamlingen som varit upprörd över att jag inte tagit med mig den utgångna studentlegitimationen från bilen.

Utsikten var verkligen fan-fucking-tastic, och att se tidvattnet välla in över slätterna och täcka det som man trott var land var en syn som hette duga-även-mer-än-duger-äger. L är höjdrädd och höll sig från att lägga tryck på de uråldriga stenväggarna när vi kikade ut.
”Kolla bara, de är helt vittrade! Livsfarligt!”
”Ja, de har ju bara hållit i 600 år, bäst att vara försiktig…” (jag är så snäll)

Efter att ha gått ned igenom klostret så laddade vi batterierna (koffeinpåfyllning för mig och sockerpåfyllning för L) på ett litet kafé, innan vi, halvt bortblåsna och lagom stelfrusna, drog upp temperaturen i bilen och styrde kosan mot …St Malo <3

Vi hade inget bokat, men som vanligt en väldig tur och snubblade över ett enormt mysigt hotell innanför de gamla stadsmurarna; foajén drog till sig oss, ägarparet var enormt trevliga och övertygade oss, och även om stället nog är ganska pricey under högsäsongen så låg priserna på en rätt human nivå nu i februari. Vid det här laget (efter en natt på the3ducks, bilkörning OCH turistande), så var vi rejält trötta, och L somnade två gånger under middagen som vi intog på en liten trång fiskrestaurang som serverade den mest utsökta mat jag någonsin ätit till hälften av något Parispris; jag hade svårare att somna sittandes medan vi väntade på maten, men roade mig med att rita på tabletten med de färgkritor som restaurangen ställt ut på alla bord (underbar idé).

________________________________

St Malo! St Malo!
Ja, varför har jag velat åka dit i evigheter? För att de har bra stränder om somrarna, eller gör en enormt  god yoghurt? Nej, svaret är enkelt och en smula barnsligt; PIRATER! Massvis och jättemycket pirater! Eller, okej. Kapare, för att vara mer precis; corsaires ( i detta fall franska handelsmän som i krigstid fick kaparbrev av kungen, och sedan fick råna hur många engelska/portugisiska/spanska/vilket-land-vi-nu-krigade-mot-för-tillfället skepp de ville mot att ’knugen’ tog mellan 10 och 40%). I den gamla staden är mer eller mindre alla hus sammankopplade med underjordiska tunnlar, där krigsbytena såldes nattetid då utegångsförbudet börjat gälla. Vi besökte ett berömt kaparhus och fick en välutförd guidad tur genom alla våningar och vrår, återställda som de var inredda då det begav sig. Det var en enormt intressant historielektion, och guiden var fantastisk.

Sedan är staden helt fantastisk i sig. Jag är hemskt glad att vi åkte dit under lågsäsong, för på somrarna är det pintjockt med folk. Efter ett mycket bretonskt förmiddagsregn tittade solen fram, och man kunde traska på de långa stränderna som nu låg synliga vid lågvattnet under eftermiddagen.

Vi traskade runt på måfå i staden, bara halvt följades någon sorts rutt, och pausade för en äkta bretonsk galette complète med en kopp torrt äppelcider (? ja, tro’t eller ej så dricker de det ur koppar, mäkta weird). Servitören, en korpulent medelålders herre, var jättecool: medan vi väntade på maten så tog Loic ett samtal på sin semidator till telefon, och traskade runt utanför restaurangen, gestikulerande på det där sättet som övertygar mig om att han trots den amerikanska engelskan faktiskt är en fransman, jag satt och kollade på inredningen, hrm. Sedan kom maten in. Jag smuttade på cidern, osäker på om det var värt att vänta eller inte, och servitören fick syn på mig. Så han traskade fram till dörren och knackade på rutan.
”Till bords, herrn!”
Loic nickade och fortsatte att prata, varpå servitören öppnade dörren med mycket pondus, gjorde en gest som sade ’nu är det allt dags att sätta sig’ och gav mig en blinkning. Jag höll på att sätta cidern i halsen och Loic kom snabbt in med en generad uppsyn. Är fortfarande inte säker på om servitören tyckte att man ’minsann ska hålla sin dam sällskap’ eller att ’mat ska ätas varm’, men det var en enormt rolig episod.

Vi njöt av den gamla staden fram till sextiden på kvällen, då vi gav oss av mot nästa destination: Loics barndomslandsställe, som han inte besökt på 5-6 år, men där han till stor del växt upp.

Mer får jag skriva nästa gång jag stjäl lite tid, ledsen att jag blivit dålig med uppdateringarna

_________________________________________

On a sidenote: Igår fick jag följa med en ung amerikanska vi känner (Toby Israel, ballt namn va?) på Givenchy’s défilé under Paris modevecka. Vad sägs om det va?^^ Ihh! Vi var dressade till tänderna, och det kändes mäkta underligt att glida förbi den urlånga kön, förbi alla paparazzi – som totalt ignorerade oss såklart, haha – och räcka fram de personligen utställda inbjudningarna (jag var dock Brittany Sullivan för kvällen, eftersom jag ersatte en rumskompis till Toby). Vi kom rätt sent, så vi missade nog de bästa kändisspanen, men såg i alla fall franska Vogues chefredaktör passera förbi på väg ut. Alltid nåt (;

Det var ännu konstigare när vi passerade entrén i en grupp men blev tillbakaropade av några fotografer som knäppte löjligt många bilder och sedan spelade in våra namn (jag fick stava mitt namn som vanligt… 5 euro på att de skrev ned Hannah med H…jag heter xxxxberg och hängde med en tjej som heter Israel – go figure ) Så vi måste ha sett lite fashion ut i alla fall, haha.

Catwalken var helt underbart utformad (i någon sorts lagerlokal som kan ha varit en busstation, med hög industrimusik och röda strålkastade på delar av scenen) så att även vi med ståplats stod jättenära och såg hela showen utmärkt, och det var (släpper fram tjejen i mig nu: ) bara såååååå ballt.

Har aldrig blivit så jätteupphetsad av Givenchy’s kollektioner tidigare (i alla fall inte hållit koll på dem), men gillade skarpt både färgpaletten i svart/vitt/ljusrött; och de hade en del dubbelknäppta, långa kavajer som jag tyckte om – väldigt 80’s. Dessutom använde de läderdetaljer på bra sätt, bl.a. ingjutet i en tröja så att det var svårt att säga om det var ett bälte eller ej, och skulpterade jackor och kjolar som var fina (med lustigt assymetriska nederkanter, som att baksidan hängde ned mer, det återkom på många olika plagg). Byxorna var ganska fruktansvärda och en del tröjor lite väl kreativa; modellerna hade alldeles för lågt BMI och jag fick fanimig gåshud när jag såg vissa tjejers beniga armar (de hade gåshud de med, för övrigt, det var iskallt i lokalen, de har inget underhudsfett, och vissa av dem hade inte mycket på sig).

Jag fick lust att hoppa upp på scenen, fälla de magraste tjejerna (inte allt för svårt med tanke på klackarna) och tvinga i dem havregrynsgröt med standardmjölk eller något. Särskilt två av dem som knappast kan ha varit äldre än 15.
En annan sak som förvånade mig lite var hur stelt vissa av dem faktiskt gick. Sant att klackarna var absurt höga (det var dessutom mina för kvällen – 12 cm klack – och fötterna rent ut sagt krampade efter en timmas stående i den kalla lokalen), men på tv ser modellerna oftast stadiga ut. Kanske syns styltandet mer från sidan?^^ Men en del såg faktsikt avslappnade ut. De manliga modellerna  hade de mest intetsägande outfits någonsin och gick alla med armarna stelt utmed sidorna som om de käkat zombieflingor till frukost. I think it might take a girl to really walk.

Det känns nu i efterhand lite stort att ha fått se presentationen av Alexander McQueens sista kollektion… (han gick ju bort – eller, i ärlighetens namn – tog ju livet av sig för en månad sedan :S)

Och så var det en rolig och annorlunda upplevelse, helt enkelt.
Blixtvisit in the world of fashion.

Ledsen att jag inte skrivit så ofta, som sagt, och ledsen att det blev lite långt. Ni får väl gå in då och då och läsa en bit i taget^^

En fortsättning på min kärleksdeklaration till Bretagne (och L) kommer senare.

Hoppas att ni tar hand om er, och ledsen att bloggen krånglat. Det borde vara fixat nu, tack vare min lillebrors tekniska kunskaper (min lillebror, som dessutom äntligen fått sin julklapp, haha. HAN KOMMER PÅ BESÖK PÅ FREDAG! Vad kul vi ska ha! )

<3
à vous tous.
H.