- vilken röra; en svensk räv i Paris

I januari 2008 påbörjade jag ett litet äventyr.
I januari 2008nlandade jag i Paris med en tung resväska, en betald Sorbonnekurs, och två nätter bokade på vandrarhemmet The 3 Ducks efter en rekommendation från någon avlägset bekant.
Två nätter bokade på ett vandrarhem som hade fått ganska dålig kritik för att vara stökigt, så jag var lite oroad och letade redan efter alternativa boenden för min första tid i Den Nya Staden.
…ibland kan jag undra hur mitt liv hade sett ut idag, om jag inte hade valt att följa det rådet.

Hem- och vänlös vandrade jag Paris gator under ett par dagar, och kände båda exaltation och förvirring över att vara på en ny plats, utan lokala skyddsnät, och plötsligt utskuffad i min trygga vanesfär av jobbet på Pressbyrån, familjen, och min dåvarande pojkvän.
Jag registrerade mig på kursen, jag åt dålig mat, jag hängde med backpackers, och tillbringade den största delen av min tid med att försöka komma online någonstans för att se hur det gick hemma I Svea.
Det var trevligt och nytt. De första dagarna gick fort som attan.
Sedan en  regnig morgon mötte jag bartendern Eric, och vi blev genast vänner. Genom Eric fick jag snabbt en Parisfamilj, ett hem, köksattiraljer, stammisbar, nya vanor, och mötte en stor mängd människor jag säkert annars aldrig hade mött. Genom Eric blev min Parisresa ett Parisliv. Och särskilt människorna jag mötte genom E kom att förändra mitt liv.

En av dessa var Loic. Ökänd charmör och ’coureur de jupes’. En kollega till Eric med en lätt tvivelaktig moral och stora fötter. Någon jag skulle kunna tänkas falla för? Icke. Trodde jag.
Vissa saker är som tyngdlagen, och detta tycks Loics charm också vara.

Men trots att jag bara är en i mängder av unga kvinnor som fallit för de varma leendena, väl avvägda blickarna och allt annat som charmörer har för sig, så måste det ha varit något speciellt ändå.

Det måste ha varit det, för idag, nätt och jämt två år efter att jag första gången reste dit, sitter jag nu på bussen mot Arlanda, med ännu en enkel biljett bokad till Paris.
I mina oroande tunga väskor  har jag mitt pick och pack, vad nu pick och pack kan innebära. Resten står i en källare i Kärrtorp och stjäl lagringsplats från min andrahanshyresgäst.

Två år senare, den 26:e januari 2010, påbörjar jag alltså ännu ett äventyr.
Det är lite annorlunda den här gången. Visst drog staden tillbaka, drog som bara den; men hade det inte varit för L så hade det nog dröjt ännu ett halvår, som allra minst, innan jag satte ned mina höga klackar på Paris gator, och än en gång dök ned i metrons tjutande vagnar för att ta mig igenom det mångfärgade blodomloppet det utgör.

Januari 2010. En ny fas i livet. L’aventure commence.