- vilken röra; en svensk räv i Paris

Filmfestivalen lider mot sitt slut, och imorgon visas den avslutande filmen The Tree. I genomsnitt har vi nog sett två filmer om dagen, och när jag igår…”kväll” insåg att jag skulle upp tre timmar senare och se en två och en halv timma lång Sovjet-kalla kriget-film, bestämde jag mig för att ta en filmfri dag och sova en timma extra. Väl gjort, tycker jag. L är jättedöd och tyckte inte att filmen var så jäkla bra när allt kom omkring.

Annat intressant vi sett (urval) är Tamara Drew, Simon Werner a disparu, Biutiful (kommer antagligen att få guldpalmen, om vi tippat rätt), Fair Game, och Hors de la loi.  Alla filmer rekommenderas starkt, starkt, starkt. Hors de la loi har skapat jättedebatt här, och igår när vi skulle in till den första visningen, 8.30 på morgonen, var det så fullt av kravallpoliser att entrén, med dubbel visitering istället för en enda gång som vanligt, tog en halvtimma istället för de vanliga fem minutrarna. Bombhot, demonstrationer. Sånt där ni vet.

Filmen handlar om frihetskrampen för Algeriet. FNL, mord, misär, bilbomber, vapensmuggling, och franska poliser som vägrar se likheten med Algeriernas frihetskamp och deras egen bakgrund i resistansen. Med mera. Det är en mycket bra film, L och andra fransmän tycker att den förespråkar våld som lösning och trort att araber kommer att börja att tycka att det är okej att använda våld mot fransmän. Jag tycker att folk har en sorglig människosyn, och att man får ta filmen för den tid och situation den utspelar sig i. Frankrike ockuperade och förtryckte sina kolonier vid denna tid, det är väl ingen som börjar mörda tyskar bara för att de sett en film om andra världskriget heller?

Hur som helst sprängdes inga av nazisteras bomber, och filmvisningarna blev efter vad jag förstått en succé.

—–

Annars har vi varit en sväng till Nice, och tittat på Nice Open. Hanna tittar på tennis? Ja, jag kan knappt tro det själv. Det enda tråkiga var att Söderling förlorade. Vafan. Först ägde han belgaren, sedan fick han plötsligt problem, slutligen vände han hela situationen, kom tillbaka, och det blev en jävla nagelbitare till match där båda kunde vinna in i det sista. ARGH.

Efter som Nice är en sprillans ny turnering så var det dessutom ganska tomt, men alla de stora spelarna var där. Men nog om tennis (hur FAN kunde han förlora mot belgaren? Han ska ju ta sig till minst final nästa vecka i franska öppna, för att inte förlora sina poäng! …han vilar säkert sig. Vi säger så.)

—-

Vi åkte också en sväng till Europas näst minsta land (efter låtsaslandet Vatikanen). Monaco ligger ungefär en och en halv timma bort om man tar strandvägen via Antibes och Nice från Cannes (och tillbaka på motorvägen tar det bara 40 minuter). Vi tog hela dagen på oss att ta oss tid, och det är verkligen ”vägen, som är mödan värd”. Vi stannade till och njöt av omgivningarna, kollade upp konstiga hus och nöjesfält vi ska tillbaka till i augusti, stannade till på en undangömd nudiststrand och badade nakna… Det var toppen.

(Och badet sedan! Vattnet var skitvarmt för maj…tyckte jag. Loic kom i en bra stund efter och var snabbt ur igen. Nöjde sig tydligen med att stå på stranden och titta på när vikingaflickan plaskade runt, skrattade glatt, och fick saltvatten i ögonen när de stora vågorna rullade in och gjorde illvilliga försök att välta flickslyngeln. På stranden fanns också en källa med sötvatten som kom ned från berget där man kunde skölja av saltet när man badad färdigt – snacka om naturens under!)

Monaco var….för att upprepa ett facebookuttalande: lite äckligt. Lite för rikt, lite för höga hyror, lite för blanka bilar, lite för mycket skatteparadis, lite för mycket ”hundra kvadrat och hälften upptas av ett kasino”. L tycker att jag är fördomsfull, och jag tror att det stämmer. Ärligt talat tycker jag att redan Cannes är lite väl …”flärdfullt”, och då var Monaco etter värre. Men det var roligt att se landet, och Montecarlo som man ju snubblar in i när man åker omkring där.

(L var jätteglad över att kunna åka runt i Formel 1-banan som ännu var tydligt inbarrikerad och utmarkerad. Vi åkte hela svängen runt och L memorerade den för att kunna kolla var olyckorna skedde på inspelningen av loppet. Han hade jätteskoj….jag vill ha den halvtimmen av mitt liv tillbaka. Nu.

…det finns vissa intresseskillnader i vårt par.^^)

——

Vi har fortsatt att lära känna delar av Ls stora familj. Hans moster Katty är en toppenkvinna med två underbara ungar (Ls kusiner alltså) på 11 och 8. Jag funderar på att försöka klona dem istället för att spela roulette i genbanken i framtiden.

Hittills har ja nog klarat mig bra med mina ”första intryck”, hoppas jag. Det har varit en himla massa människor att träffa, och än mer kommer det att bli när vi kommer tillbaka ett tag i augusti. Så långt tycker jag hemskt mycket om allihopa. Visst kommer de från en helt annan kultur, och jag håller mig undan politiken så länge (jag håller det rumsrent i alla fall), men jag kommer jättebra överens med alla så långt.

—–

Tre tentor kommer upp nu i veckorna, och den första har jag redan på tisdag, timmarna innan vi tar tåget tillbaka mot Paris. Det kommer nog att gå bra. Hittills har tentorna gått bra (VG på alla utom en. Där betygsskalan är IG.G.VG) och jag bryr mig ju faktiskt inte om att få det högsta betyget så länge det är engelska.

Erasmusutbytet är ju i land och jag har börjat att ta kontakt med min kontaktperson på Nanterre, Paris XII, som kommer att bli mitt universitet från första oktober eller när-de-nu-börjar i Frankrike. Nu är bara målet av avsluta Engelskan med okej betyg, och sedan hitta ett barjobb eller dylikt. Det ska nog gå utan problem, peppar peppar…. Kommer att besöka varenda irländsk och skotsk pub jag känner till (det är konstigt, men de verkar alla anställa just svenskor).

Hoppas ni har det bra därhemma. Vilka som nu läser. (Ni suger på att kommentera. Hej räcker. Förfasiken.)

BISOUS <3

Nog är jag kanske en riktig nordbo ändå.
Flickan som alltid (eller sedan 7 års ålder) har avskytt vintersporter och allt vad det innebär, lät sig tas med upp i höga berg, ställa sig på plankor och åka ned för nästan lodräta bergsväggar med snö på. Och hade skitskoj.
Underligare saker har väl hänt, och att det fanns någon sorts kunskaper bevarade i mina osportiga lemmar är väl inte heller särskilt konstigt, men jag imponerade i alla fall på min karl som fick för jag att jag redan kunde åka och tog mig upp i alldeles för höga pister för att vara första skiddagen på femton år:

Vettskrämd och totalt utan det tidigare självförtroendet fann jag mig åkandes i sicksackmönster ned för otäcka branter medan Loïc gjorde sitt bästa för att peppa och inte irriteras av att en tiominutersbacke tog en timma. Medan han bad om ursäkt för att vara för ivrig, och snällt tog emot alla svenska svordomar som jag lät hagla över honom efter varje fall.

L har spenderat varje år så länge han kan minnas på skidor, och susar utan problem ned för svarta pister, älskar det, och åker minst en gång om året. För honom är det tydligen hemskt viktigt att vi kan åka skidor som par, så det var därför vi befann oss i den ganska tjusiga men ändå humant dyra skidorten Val Thorens. Det ligger invid Les3Vallées och är en av de få orter som hade öppet efter den 25:e april (och, närmare bestämt, året om). Snön var lite som halvsmält sorbet, men jag klarade mig ganska bra, bröt bara nästan benet av mig (ska försöka att få knät röntgat till på fredag) och hade på det hela taget ett par ganska bra dagar uppe i Alperna.
Ja, det var ju en sak till. Eftersom vi bara hade två halva dagar i backarna så hade vi också lite väl brått upp i pisterna när vi hade anlänt och checkat in. Så vi glömde en viktig detalj som man aldrig bör glömma på 3200 meters höjd (mindre atmosfär än vi vanligtvis har) och omgiven av snö. Reflekterande snö….Ja. Just det. Och aldrig kommer jag igen att glömma solskydd.
Läkaren som jag nästa dag fick uppsöka med mitt svullna, kräftröda ansikte, täckt från näsan till hakan av brännblåsor, berättade att han haft araber och mörkhyade människor som fått sådana brännskador som jag. Tänk er då hur min stackars nordiskt vita, fräkniga och rödlätta hud mådde efter 6 timmars multiförstärkt UV-strålning.
…vi kan ju säga att den var lite upprörd. Med rätta.
Grymheten med vilken solens strålar hade huggit sig in i min hy och totaltförstört den var mer än jag någonsin hade kunnat drömma (mardrömmar) om. Det lustiga var också den fördröjda effekten av det hela: medan min moatjés sydeuropeiska hud blev kraftigt röd och började ömma efter bara några timmar så var jag bara lite rödlätt, kraftigt rodnande, som jag brukar efter en dag i solen. På kvällen tyckte jag att Loïcs skägg stack mer än vanligt när vi pussades, men tänkte inte mer på det och somnade i den sköna hotellsängen….

När jag vaknade var ansiktet ilsket rött, svullet, och alldeles blankt av alla vätskande småblåsor. Jag kände inte igen min näsa. Jag var livrädd. L trodde inte att läkarvård behövdes men jag stal hans iPhone och konsulterade med mammas hjälp sjukvårdsupplysningen hemma i Svea. Och så blev det så, att läkaren skrev ut 4 olika medel (som skulle på 7 gånger om dagen under 5 dagar), tyckte det var bra att vi kommit, men lugnade mig med sin professionella ton, och var dessutom snäll nog att ta det hela i Loïcs namn och på hans försäkring.
Nu har det gått lite mer än en vecka, och huden är nästan återställd. Medlen var grymt effektiva. Den första dagen blev hela ansiktet orange och blåsorna lade sig till ett lager av torr, död hud. Det kändes som om jag bar mask. Sedan började det fjälla. Och fortsatte med det, samt blev lite illrött där jag trots tappert försök inte lyckats hålla mig från att pilla bort de fallande flagorna. Vid återkomsten från min Sverigehelg hade jag sprickor här och var, men min nyfött rosiga hy såg ändå nästan normal ut.

——–

I övrigt var jag alltså hemma och hälsade på i Svea, Svea, Svea. Det var alldeles för kort. Alldeles. Bara två och en halv dag, vilket är långt ifrån tillräckligt för att göra ens hälften av det jag önskat… men jag hann i alla fall träffa min bror och mor, min far som hastigast, och tidigt fira min födelsedag med en hop vänner på en solskygg(!) inomhuspicknick. Jag stockade upp lite Sverigeprodukter, i synnerhet från Apoteket och matbutikernas fröhyllor, och såg min älsklingsstad i tidig vårsol som börjat öppna knoppar även så långt norrut (här är processen rätt färdig vid det här laget. Bortsett från kyliga kvällar så känns det mer som sommar än vår).

—————-

I gryningen på söndag bär det då alltså av till den del av Frankrike som de närmaste två veckorna ska täckas av röda mattor, kamerablixtar och gräddan av världens filmindustri.

Vi kommer att åka motorcykel ned, för att hinna se lite mer av landet. Kanske stanna till i Bordeaux eller Marseille, se lite mer av södern. Vi behöver inte vara framme förrän tisdag som senast, då vi ska hämta upp våra ackreditationer.

…ja., Loïc fick ju sin till sist, även om det krävdes många vändor fram och tillbaka med tjocka mappar och kopior av kontrakt, för att lyckas övertyga dem om att det faktiskt är ett ’aktivt’ produktionsbolag det handlar om.

Det mest fantastiska med ackreditationerna är nog gratisfilmerna. Alla filmvisningar som hålls har vi tillträde till – vi måste bara hämta ut biljetterna tidigt om morgonen. Att de sedan ger tillträde till palatset och en del fancy fester går ju heller inte av för hackor. Ska bli mäkta spännande.

Hittade en grön, puffig, axelbandslös klänning (fantastisk kvalitet, bra hantverk, och bara 10 euro) som efter en vecka hos sömmerskan gick från en 38:a till mina något mindre mått. Fick tillbaka den idag, och det är i ärlighetens namn magiskt hur bra den sitter. Den sluter sig perfekt kring kroppen och kramar livet kärleksfullt. Jag hoppas att den överlever kemtvätten som vi för säkerhet skull lämnade in den till (är kemtvätt billigare i Frankrike, eller är det bara att jag alltid trott att det är dyrare än det är? ”Speciella” klänningar kostar runt 50-lappen här. En kavaj runt 35. Det känns ju inte helt hutlöst när det är speciella plagg som man är rädd om.)
Hursomhaver: den klänningen ska bli min öppningsfestklänning

Ls familj på mammans sida är ju som sagt från Cannes allesammans. Jag träffade en del av dem på resan till Grenoble, men nu ska jag alltså träffa den del som räknas mest: mémé och pépé (mormor och morfar), och Ls mammas syskon och hans kusiner. Och alla verkar otåliga att träffa den lilla kärestan – känner lätt prestationsångest och vill att franskan ska bli magiskt perfekt över en natt.

Vi kommer att bo hos morföräldrarna, som är gamla chokladfabrikanter och har ett ganska stort hus med utsikt över ”croisetten”(den där hajpade strandpromenaden). De har tydligen en liten studio som vi kan husera i. L har högtflygade planer på att vi ska hinna se en massa platser i södern, bada, sola, flanera, festa….men det är ingen semester för mig. Jag har tre tentor som snart kommer upp, och kommer att försöka att spendera en hel del tid med näsan begraven i tjocka böcker. Men så hoppas jag ju såklart hinna med en smula av allt karl’n vill också…bara studierna får gå först.
…jesses. Jag låter ju nästan som en duktig flicka. Det märks att jag har lite ångest över att jag ligger efter.

Ska hur som helst bli tokigt spännande

Jag hoppas hinna med att skriva lite till er med. Men det får bli långa meddelanden ibland just nu. Det är svårt att ofta hitta tid till att skriva.

————

Imorgon ska vi fira min födelsedag en dag tidigt med en picknick på Île St Louis. Jag har bjudit in en brokig mix av människor, och vi hoppas glatt på vackert väder… det var lite si och så med det idag, men hoppas kan man.

Nu ska jag gå och nanna Tempur-kudden (som jag först avskydde men nu har vant mig vid), efter att ha läst några sidor. L jobbar natt så jag får krama extrakudden.

Hoppas att ni har det bra därhemma.
Je vous embrasse…

Jag har kommit på hur det kom sig att Jesus kunde gå på vatten. Vattnet måste helt enkelt ha varit franskt.

Det där med hårt och mjukt vatten har jag egentligen aldrig bekantat mig med mer än de gånger då jag har dödat tid genom att läsa baksidan på tvättmedelspaketet (och den gången jag insåg att vattnet på Fårö sköljer shampot ur håret mycket sämre än Stockholmsvattnet gör, dårå.)
Hårt vatten? Lite mer mineraler, hur stor skillnad kan det göra egentligen? Stooor. Kanske är det också anledningen till att Parisiskt vatten är så jävla äckligt, men ett kalkhaltigare vatten måste ju vara svårt att hitta.

När jag tänker efter så har varje Parisare jag träffat en sådan där filterkanna som gör att man måste vänta en kvart innan man kan dricka kranvattnet, eller ett kylskåp med inbyggt filter som vi har (ett filter som vi aldrig byter); eller kranar med inbyggda filter. Hur stor effekt dessa egentligen har kan man undra. Någon, i alla fall, får man anta.
Parisiskt vatten gör nämligen allting vitt. Våttorka något? Nej, du måste torka av vattnet när du är färdig, annars får du kanske vita fläckar. Likadant på diskbänken i kontoret, som ständigt ser vitdammig och fläckig ut. Allt i blankmetall måste torkas av med ’städtrasor’ för att inte få ränder, och att bara blöta en svamp och torka av något går alltså inte alls.

Ännu större skillnad gör det vid tvätten. Först tyckte jag att Loïc var överdrivet slösaktig när han använder dubbla mängden tvättmedel än jag är van vid. Nu har jag också börjat med det, och har till och med förstått funktionen med avkalkningstabletterna som måste följa med varje tvätt, för att inte maskinen ska korka ihop. Jag har anpassat mig; jag sköljer håret dubbelt så länge vid duschen, har nästan lärt mig att inte våttorka ytor utan medel. Men jag saknar smaken av Stockholmsvatten

—————————–

VÅR

Igår sade det PANG och alla knoppar öppnade sig på en gång, känns det som. Det är fortfarande väldigt kallt, men klart, och nu alltså grönt också. Det mest utmärkande för vädret här, är att det verkar ha lika mycket beslutsångest som jag vid garderoben en lördagkväll. Svenskt väder verkar oftast bestämma sig på morgonen, eller någon gång under dagen, för att ”nu ska det mulna”. Och då är det mulet och regnar lite för åtminstone halva dagen.

Här i Paris verkar himlen trivas bra med att vara klarblå, riktigt klarblå, men sedan någon gång under dagen får den infallet att bli jämngrå och regna i femton minuter. Och när du sedan tittar ut igen så finns inte ett spår av molnen kvar, bara en blå, solig fond som sträcker sig över Paris tak som någon klyshig målning.

Följden av detta är Det Där Paraplyet. Det där paraplyet som jag aldrig har med mig, för det var ju så fint på morgonen. Det där paraplyet som jag redan för två år sedan märkte att Parisare måste förvara i ändtarmen, för de har alltid ett redo när det står som spön i backen, men man ser inte skymten av dem när det är soligt. Det där paraplyet som jag jämt saknar när himlen plötsligt öppnar sig, och jag måste dra jackan över huvudet eller rycka upp en tidning ur väskan för att inte se HELT ut som en dränk katt resten av (den därefter soliga) dagen.

Pah. Parisväder! Skärpning!
…har för övrigt aldrig så ofta sett himlen bara ”öppna sig” som man säger. Det känns verkligen så när det regnar. Tre droppar, fyra, sen SWOOOOOOOOOOOOOOSH och har du inte hunnit in under en busshållplats eller något så är du rökt. Eller dränkt, kanske.

———————————————

CANNES

I morse fick jag ett väldigt roligt och spännande mail, från kommittéen för filmfestivalen i Cannes.
Jag har kanske glömt att säga det, men i Maj månad (12-23) så ska vi ned till Cannes, där Loic har sina morföräldrar och sommarminnen, och spendera runt 10 dagar där under filmfestivalen. Vi ska åka ned med MC:n på lite omvägar, och sedan lämna den där nere tills i sommar. Dags att se lite av Södra Frankrike alltså^^

Eftersom L i slutändan faktiskt är (en något inaktiv på produktionsfronten, men ändå likafullt) producent, så har han i år passat på att söka ’accreditation’ till filmfestivalen. Det innebär att du är där professionellt. Du får en badge. Du får gratis biljetter till alla balla filmer, om du bara hämtar ut dem tidigt nog. Du får springa runt på röda mattan och ser det hela som en firmafest.

Nu är ju inte jag anställd på produktionsbolaget, så jag och Xavier (barndomsvän) skickade in våra ansökningar som skådespelare. (Xavier lever faktiskt på skådespeleri, om jag förstått det rätt, men främst dubbning.) Jag och Loic kryddade till mitt CV lite, överdrev vikten av min enorma teatererfarenhet, jag refererade allt som gick att referera och fick det hela att se hemskt professionellt ut; och skrev ett bra personligt brev som styrktes av Loic där han berättade att jag är en ung, lovande aktris från Sverige, som spelat mest teater men nu vill satsa på min filmkarriär i Frankrike. Jag har redan deltagit i flera av bolagets kortfilmer, och är tänkt som en ledande roll i höstens kommande långfilm. ’Att assistera vid filmfestivalen skulle ge mig möjlighet att knyta de kontakter jag behöver för min unga karriär i landet’ etc. Vi slängde dit några högupplösta portfoliobilder av mig, höll tummarna och skickade in.

Det har fått följden att jag nu är accrediterad gäst på Cannes fucking jävla filmfestival
…och inte Loic, än då länge, av vilken de ville ha mer information om bolagets kommande produktioner. Vi håller tummarna ännu, förhoppningsvis kommer det snart.

Är det inte galet så säg? Känns helt sjukt, och nu hoppas vi bara att Loic får sina. Det borde inte vara något problem. Loic sökte ju faktiskt för mig med frasen ’så att mademoiselle Kjellberg kan ackompanjera [skriver man så på svenska? Nej, det gör man nog inte] mig under min vistelse i Cannes, under vilken jag kommer att stå för hennes uppehälle’ och så vidare.

Hur som helst, jag ska på filmfestivaaaalen. Ska bli råskoj.

————–

Annars då? Inte mycket. Det är fredag ännu en gång, och på lördag kvällnatt eller tidigt på söndag morgon ska vi ta oss ännu ett par dagar i Verneuil och Normandie. Vi stannar till på tisdag kväll, och jag hoppas på kanonväder och mycket påskliljor i trädgården.

Hoppas att ni har det bra där hemma.
Kärlek.

- Släpp fångarne’ loss det är vååååååår, var männska’ i sin själ… VILL VÄL, när grön na-ha-tuuu-hureeen ståååååår. år. (jaja. jag vet att det är jobbigt med utskrivna betoningar, men var glada att jag inte lade upp en ljudfil^^)

Himlen är klarblå, det är ännu en morgon 16 grader varmt, och jag började dagen (efter träning och frukost) med att susa fram längs med Seine på skotern med vinden i ansiktet – det är svårt att inte få vårkänslor. När jag på tillbakavägen (vi hade varit på parisiska myntverket för att försöka ‘köpa’ ett av de 500 EURO-mynt som nyss kommit ut, men de var slut; Jisses ja, jag dejtar en samlare…) traskade förbi de små parisiska trädgårdarna slängde sig dessutom en mullig, varm blomdoft i ansiktet på mig. Så vårigt är det. Och så glad blir jag *håller händerna brett isär för att visa*

Idag hade jag för ovanlighetens skull sällskap av L till gymmet. Han har blivit mer och mer lat *host* ‘i behov av mer sömn om mornarna’, och hans förmaningar om ”lova att du nu använder gymkortet om vi investerar i det, för ditt kommer att vara dyrare än mitt” ter sig aningen löjliga när jag står och drar i en gigantisk fot för att få honom ur sängen vissa mornar.
”Klockan är kvart över sju, det här är omänskligt!”
”Kvart över sju är sovmorgon för vanligt folk, kom nu!”

Visst är jag en otäck flickvän? Jag tror det.

…

_____________________________________________________________________

I helgen har vi jobbat, båda två för att ‘jobba in’ de kommande två dagarna som vi ska spendera i Verneuil. (Åh, fina Normandie <3) Jag har pratat en massa om det, men vi har ju inte kommit iväg ännu, förhoppningvis är det dags att få tummen ur ändtarmen denna gång. (Är jag för vulgär med mitt uttryckssätt ibland? Please tell me – jag försöker att vara rolig, inte kul om det är kontraproduktivt.)

Planen är att vi ska ta oss dit i eftermiddag, stanna hela tisdagen och komma hem tidigt på onsdagseftermiddagen för att kunna landa innan L ska till barjobbet på kvällen. Det är en kort tripp, men förhoppningsvis tid nog för att ladda batterierna en smula.
Igår när min uppsats väl kommit in, så spenderade vi hela dagen med att rensa ur, slänga, sortera, städa och putsa kontoret som inte blivit omskött på betydligt mer än ett år. Nu är det så fint att jag knappt känner igen mig, och högarna av mappar, lådor och böcker som stod och låg utspridda i varje hörn är sorterade in i hyllor och skåp. Skulle jag tappa något på golvet skulle jag nu kunna äta det.
Nästan.
…tveksamt. Vi har ju fortfarande skorna på oss här inne. Men det är ‘rent’^^

_______________________________________________________

Jag har en stark lust att sitta på ett kafé med en vän och varsin tidning, som Matilda och jag gjorde i Juli (M hade kanske en laptop, minns inte) och dricka kaffe medan man sneglar på folks om traskar förbi. (Och röka Marlboro lights… men jag har ju slutat med det där rökandet. Bah. Så jag får väl nöja mig med kaffe i min längtan).

Men nu måste jag återgå till mina studier så att jag kan slappa i Normandie imorgon.

Våren kommer, våren kommer!
Paris när det är som bäst närmar sig med smygande plusgrader, blå himlar, och plötsliga skyfall (BAM!).

Nu när jag dessutom vet att jag ska hem en snabb sväng (28 april till 1 maj, lita inte på att hinna träffa mig, men jag ska göra my utmoust för att hinna med så många som möjligt) känns det också mycket lättare att bara njuta här.
Jojo. Man behöver hälsa på hemma ibland när man är ‘expat’. Jag får väl erkänna att jag är en mes som blir mammig efter ‘bara’ 2 månader.

Detta var kanske inte något särskilt revolutionerande inlägg, men jag ville ge en liten uppdatering innan vi far iväg.
Hoppas att ni har det bra därhemma, ni ännu okända läsare.
Och mamma, pappa, Mina och Matilda vilka jag tror är de enda som faktiskt har vågat bekänna färg får en extrakram <3
Ni andra blir utan.

Bis.

Och så sitter jag än en gång framför denna lätt blankslitna klaviatur tillhörandes den laptop jag fick i generös gåva föregående födelsedag. Det har varit en väldigt stressig och slitig vecka; dels beroende på ett segdraget kärleksgnabb med tjurskallighetsfödröjning som inte riktigt ville lägga sig förrän igår, och som knappast blivit bättre av att vi båda hade mycket att göra, och brist på tid då min älskade lilla (men betydligt längre än jag är i strumplästen) lillebror varit på besök i denna vackra stad som jag nästan kallar hemma. (Strumplästen förresten: kan nog vara längre än Simon om jag tar på mig mina 12-cm klackar med kamouflerad  liten platå…. och nu lät mina skor just jätteslampiga. Det är de inte. Jag lovar. Bara lite. Smakfullt slampiga, skulle jag vilja påstå. Jojomän.)

Simon och jag har hunnit springa runt i Marais, parta på the3ducks (och sova över, S fick rum 12 helt för sig själv^^), gå halvvilsna på gravgården Père Lachaise, ha folk över på en middag som slutade med charader och en salongsberusad Storasyster (middagen än en gång lyckad: vi gjorde mammas vegetariska lasagne och den blev nästan nästan helt rätt – och mycket god). Vi har hunnit gå på uställningen Vinyl på La Maison Rouge, som var helt enormt bra – om någon av er besöker Paris innan den 16:e maj så rekommenderar jag verkligen ett besök. 7(fullt)/5(student) euro i inträde – och äta den där gudomliga falafeln med stark sås på L’as du fallafel i Marias. Samt besöka en något ekivok salong , innan helgen var över.

Det har varit några upptagna dagar, i andra ord, och det var enormt roligt att ha Simon här. Så roligt att jag drabbats av lite hemlängtan, mammighet och dylikt, och sneglar på ryanair.com efter billiga hem-och-hälsa-på biljetter under senvåren.

______________________________________________

Bretagne, del II
(obs. bilderna vill inte riktigt samarbeta och hamna på bra platser, men jag jobbar på det<3)

Det regnade som tusan när vi lämnade St Malo (en väderlek som Bretagne är lika känt för som Storbritannien), och det tog inte lång tid innan GPS:en hade fört oss in på smala landsvägar genom söndagsdöda och mörklagda byar.  Vi hade inte en aning om att det regnet var lightverisonen av den fruktansvärda storm som höll på att ödelägga resten av landet. Vi åkte rätt igenom dess snällaste punkt, och förstod inte alls varför alla som visste var vi var någonstans plötsligt ringde och ville höra att vi var okej.

Vägskyltarna blev allt mer spännande ju närmre målet vi kom, och namnen på byarna blev mer och mer bretonska. Var och varannan hette något på Plou- men Loic kunde inte tala om för mig vad det kan tänkas betyda (om någon har några hemliga kunskaper i bretonska får ni gärna meddela mig!). Vi hade gett upp tankarna på middag, då vi glömt att köpa med oss mat. Söndag kväll i småbyar? Nej, knappast troligt att hitta något öppet.  Jag fasade. Jag blir otroligt jobbig när jag inte äter (vilket säkert många här kan vittna om).

Men när vi väl kom fram till målet, den lilla byn Plougrescant, såg vi till vår glädje att den lokala restaurangen (berömd för sina musslor, men det är tyvärr inte säsong) var öppen, och vi laddade alltså Hanna som snabbast (så snabbt som det går på en landsort…folk tar tid på sig med allt de gör, tycks det) och for sedan ut på de nu kolsvarta småvägarna till huset där L inte varit på 5-6, och i realiteten kanske 7-8, år (för det senaste besöket var bara för att städa upp efter ett inbrott).

Vi parkerade utanför Ker Loic (’ker’ betyder’ ’chez’, alltså ’hos’) och efter att ha slagits med tjugo olika smånycklar och ringt ett par – tre samtal så hade vi lyckats ta oss in i den lilla studion ovanför garaget – den enda del av huset som idag är möblerad – samt slå på elen och varmvattnet. Huset är byggt i bretonsk gråsten och är från början av förra sekelskiftet… behöver jag nämna att det är extremt fint? Men det kunde vi inte se ännu, mörkret regerade med iskall järnhand.

I brist på ficklampa så ficklade jag oss framåt med min gamla Sony Ericsson med mördarlampan (vet inte varför de tagit bort lampan på sina senare telefoner, för faenimig, aldrig har jag använt en mobilfunktion så mycket som denna) när vi tog oss igenom det ödelagda huset och Loics barndomsminnen. Köket i slitet trä var något enormt. Inte storleksmässigt, alltså, utan bara enormt fint. Hela huset var jättevackert, om än en smula omodernt, då det inreddes på 80-talet och har stått tomt sedan 00 någon gång; men man kunde tydligt se vilket bra inredningsjobb som gjorts än gång i tiden. Badrummet i anslutning till barnkammaren med harlequin-figurer i kaklet fick min omedelbara kärlek – även om köket ändå var min älskling.

Det var lustigt att smyga runt i mörket, lysa upp detaljer som om vi vore tjuvar i någon film, och få visioner av hur huset måste ha sett ut när L berättade detaljer om varje rum, trappa och skrymsle.

Följande morgon tog vi bilen ned till havet för att se på stranden vid lågvatten (’titta noga nu, för när vi kommer tillbaka ikväll kommer inget av detta att finnas’). Jag skuttade runt på de stora stenarna och plockade snäckor, skal och stenar (St Jacques och andra) och kände mig mer än någonsin som den asfaltsblomma jag är (maskros, om jag får be) när jag stod och lovprisade den friska luften som luktade salt, salt, salt, tång och kärlek. Jag tog tusen bilder av allt, och petade på småsnäckor som genast sög sig fast i berget med en omänsk….osnäcklig(?) kraft.

Vi tog oss ut till den del av kusten där La maison entre les deux rochers finns (huset emellan de två stenarna) och klättrade runt på klippor på det mest dödsföraktande sätt  – något jag inte trodde mig själv kapabel att göra, och än mindre L, med tanke på höjdskräcken…men jag antar att det är annorlunda när man växt upp med något.

Jag var övertygad om att jag skulle dö när vi tog oss igenom ’la gouffre’ (avgrunden) när det var ebb och som högst fall ned till ytan och stenarna, men vi överlevde (bara så att ni vet).

De tre dagarna som vi spenderade där förflöt snabbt som tusan, och jag blev bara mer och mer förälskad i landskapet ju mer vi åkte runt; särskilt när vi besökte Den rosa graniten, och fick klättra runt på perfekt rundade, enorma stenar som vi sedan satt på och såg tidvattnet sluka omgivningarna inför ögonen på oss.

Inser att jag kanske låter en smula överdrivet romantisk, men jag är rädd att det helt enkelt var så det var. Den sista förmiddagen kom två bostadsförmedlingar och kikade på huset för att utreda möjligheterna att hyra ut det, och vi åt en delicieuse lunch hos grannarna innan vi gav stranden och klipporna ett sista besök. Det är synd att det ligger så långt borta (5 timmar med bil och nästan 2000 spänn i bensin). Sjukt synd. Förhoppningsvis ’måste’ vi dit någon långhelg under våren för att rusta upp och ställa i ordning inför en eventuell hyresgäst; kan man inte uppfinna teleportern någon gång snart?

_________________________________________

Så vad annars? Har äntligen fått mitt carte bleue (bankomatkort), så att jag har kunnat binda upp mig på ett lagom dyrt abonnemang för mobiltelefoni  - det kostar mig 20E i månaden/24 månader men blir ändå billigare än att köpa kuponger. Och jag fick en charmig liten röd Sony Ericsson med dold knappsats för 1 E på ”köpet” (är jag inte en duktig dotter, så säg? Kunde ha fått en LG Smartphone med touchskärm också….men… eh. Moderniteter. Bah, humbug)
Det är bra med en fransk telefon, har jag märkt, för det betyder att jag nu har accenter i telefonen, samt franskt T9 (sms-ordbok, för er av en annan teknsik generation) och alltså kan skriva rättstavade sms på franska nu.

Skolan går bra och jag har två prov i slutet av månaden; och tummen sitter nu fast. Det ser nästan ut som ett enda stycke – jag saknar bara känsel i den del som….inte satt fast riktigt, förut. Men den ska förhoppningsvis komma tillbaka inom kort. Det ända sätt på vilket jag idag ’lider’ av min osthyvelrelaterade krigsskada är att jag är lite mesigare i vänster tumme än andra fingrar (svårt att trycka till motorcykelhjälmen, sånt där tjafs) och att det är SJUKT svårt att smsa, för jag känner inte riktigt om jag trycker ned knappen eller inte, så rapiditeten är en smula nedsatt på smsfronten.

Det är rent generellt bra, jättebra, och idag har vi ett strålande vårväder (15 grader) utanför fönstret till kontoret.
(Kontoret: Loics produktionsbolags kontor. Jag arbetar inte, utan pluggar härifrån; det finns två skrivbord där vi sitter mitt emot varandra och låtsas vara professionella….det verkar som om vissa tror att jag jobbar, men jag pluggar alltså engelska heltid ifrån Högskolan i Halmstad).

Imorgon är det St Patrick’s day, och eftersom Loïc jobbar har vi bestämt oss för att köra på grönt. L ska få grönt hår, och jag ska måla Shamrocks på våra och andras kinder; gröna ballonger är införskaffade, och imorgon ska jag nog investera i ett par gröna strumpbyxor. Mycket fint. Hoppas på en kall Kilkenny och glatt sällskap.

Bisous, mes chers amis