En svensk räv i Paris i Stockholm

Date: 2011.02.24 | Category: Okategoriserade | Response: 0

Vandrar runt på välbekanta obekanta gator och befinner mig i gränslandet till en existentiell kris. Det går i vågor. Det gungar till. Det blir ebb och flod om vartannat, som om månen ökat takten och spann som en leksakssnurra.

Denna välobekanta stad. Dessa välobekanta människor.

Stadsbilden som sveper förbi känns både fel och rätt på samma gång. Det är så invant att ögonen hälften av tiden tittar utan att se, och så obekant att de den andra hälften spärras upp, läser av omgivningarna; försöker att ta in så många intryck som möjligt. Förundras. Förvirras.

Detta är Hemma. Det är här jag hör hemma. Det är tryggt och invant som en livmoder. Men just som om jag faktiskt skulle krypa in i min mors livmoder känns det främmande, trots att det är grunden till allt. Jag har ju varit ute så länge… får jag fortfarande plats därinne? Eller har jag blivit ett främmande objekt?

Jag känner mig både ensam och tillsammans där jag går. Ensam för att jag går ensam, tillsammans för att de jag älskar faktiskt finns inom räckhåll. Den nya ovanan har skapat ett avstånd som gör att de känns långt borta, men de finns här. Och jag vet att om jag stannade kvar så skulle de finnas lika nära mig som de förut fanns. Lika självklart som det här språket alltid kommer att vara det som jag har lättast att uttrycka mig på.

Jag har aldrig känt mig så kluven förut. Jag står med benen i två olika verkligheter, som är så snarlika och så olika varandra på samma gång. Jag kan inte ens säga vad det är. Jag ser på det omgivande folkvimlet och försöker att sätta fingret på det; analyserar de intryck jag får, glor, stirrar. Kanske rör sig folk lite fortare. Kanske ler folk lite mindre. Kanske går fler och pratar i mobiltelefon, inneslutna i sin egen värld och utan att interagera med livet som passerar. Jag vet inte. Något är annorlunda från platsen där jag spenderat det senaste året, men jag vet inte vad.

Kanske är folk bara lite längre och blondare. Kanske är de allt det där som jag alltid hävdar att de inte är, mitt landsfolk.

Jag är en främling i min hemstad, i mitt hemland. Jag är en främling som har hittat hem, och ser på den nya platsen med igenkännande och glädje i blicken. Glädje och lite oro. Och jag vet med mig att känslan bara skulle vara i en vecka, kanske ännu mindre. Men den skrämmer mig. Hela mitt inre vill omfamna detta land och säga att jag vet jag vet jag vet det är här jag hör hemma. Hela mitt innersta väsen känner fruktan. Fruktar att faderslandet och modersmålet när jag kommer krypande tillbaka ska titta förvirrat på mig, höja ögonbrynen och säga kan jag hjälpa dig? Le artigt och frågande med ögon utan igenkännande i blicken.

Jag vet att det är fånigt. Jag vet att inget är annorlunda. Varken jag eller resten. Det är omöjligt att jag har förändrats. Det är ännu mer omöjligt att min stad har det.

Och plötsligt nu; just när jag skriver dessa rader och försöker att nysta upp alla de känslor och tankar som snurrat runt i mig hela dagen, börjar jag undra.

Det här nya som jag känner… är det kanske bara igenkännande och hemkommande?

Den här nya, främmande känslan. Betyder det inte bara att jag kommit tillbaka, och allt är just så som det ska vara. Som det var. Som det kommer att förbli.

Hemma. Hemma är ett annat ord för kärlek.
Inte nu, men sen. Snart måste jag hem.

Inlägg två på två dagar? Nej NU blommar löken på laxen!

Date: 2011.01.20 | Category: Okategoriserade | Response: 3

Ibland…

…när man sitter och hänger med huvudet över plugget och önskar att man vore annorstädes, màste man bara hälla upp en Bailey’s àt sig själv och tända en….Nej. Så var det ja, det har jag slutat med. Men jag hällde i alla fall upp en Bailey’s. Kanske inte det bästa rent pluggmässigt, men klockan är 8, jag börjar bli hungrig, och jag har inte fàtt ett dyft gjort i studierna eftersom jag fick panik i lägenheten efter en veckas sjukdom som syntes på the mere state of it (Loïc har gjort massvis, men lämnade också mycket mycket efter sig). Vek och stoppade undan tre maskiner tvätt som legat i en stor hög, plockade undan tillfälliga lösningar och hittade rätta platserna till grejer soms tod framme och hängde, samt stoppade undan tre-fyra boxar med Loïcs ‘gå igenom’-projekt som han ständigt tar sig för och aldrig avslutar.

Han souvenirboxar som han måste gå igenom, tidningsurklipp, böcker, cd-skivor utan fodral, saker som ska säljas på e-bay…..och allt ligger framme på väl synligt och strategiskt ställe så att han ska ”ta tag i det”. Men det blir bara liggande. Jag blir tokig. Travar av grejer! Så jag slängde ned allt i lådor och nu blir det liggande tills nästa gång han storstädar och bestämmer sig för att ”ta tag i det” inom en snar framtid.

Har inte ens städat idag, bara röjt, men sedan hade jag i alla fall lite ro, när man inte bodde i ett lager längre. Loïc är i Bryssel och kommer att vara så i större delen av nästa vecka också – det är därför jag går nuts i min ensamhet med kissarna.
Har i övrigt ordnat med papper till Sverige och Byråkratin, returnerat kontaktlinser med fel styrka (asdfasdfsdaf), handlat morötter, haft en timmes kurs vid nanterre och gått till skomakarn för att hämta ut tre par skor som jag inte använt på ett halvår för att de behövde klackas om. Allt annat än att plugga, men allt grejer som jag ”behövde” göra.

Vad behöver man göra? Vad är livsnödvändigt?

Ingenting egentligen. Lite livsnödvändigt tycker jag det är att jag ska kunna SLUTA plugga vid en viss tid och äta middag framför en film som jag sen ser klart och går och lägger mig.

Och det ska jag göra snart. Även om jag som vi redan har konstaterat inte har pluggat idag. Alls. Nästan.

Skomakaren jag var hos var helt fantastisk. Inte bara gjorde han UNDER med mina tre par skor som jag bett Loïc att gå in med, han mindes också mitt namn utan att någonsin ha träffat mig (det fanns inte skrivet någonstans, han hade hört det från Loïc för en vecka sedan). Han var också rent imponerande trevlig, och småpratig, finurlig, kunnig och rak.

Det var en vithårig man i sextioårsåldern, som verkligen vet hur man tar hand som skor, det bara syns på honom att han kan sitt arbete. Han har en aura av erfarenhet och välvillighet. I alla fall, han visade mig precis hur varje sko såg ut, pratade om vad de gjort, kollade så att jag var nöjd, gav mig tips om hur man tar hand om dem på bästa sätt (men utan att försöka sälja så mig något, jag fick fråga, och då visade han mig olika sorters skobalsam som inte alls var särskilt dyr – femti spänn. Sålt.)

Sedan pratade han lite svenska, berättade att hans föräldrar i Nice bott nära ett vandrarhem när han var ung, och att otroligt många svenskar var där om somrarna. Hans svenska vokabulär var ungefär densamma som Loïcs: ”älskling, jag älskar dig” (ett finurligt leende: ”man lärde sig säga det som var användbart”) men till skillnad från min långbente Herr Spink så var hans uttal perfekt.

Räddning av söndertrasat läder och lossnande sula, omklackning av två par skor, och en burk bra läderbalsam…50 euro känns heeelt klart värt varje bagis.

Det var dagens solsken. Det kändes som om jag levde i en småstad (vilket Levallois i och för sig är).

Katterna ligger och sover med lugna och trygga andhämtningar, hoprullade som små kringlor och liksom barn bekväma i de mest omöjliga positioner, och jag har nu även BLOGGAT istället för att plugga.

Fan då.

Dags att äta.

Ännu en dag i livet. Och trots skuldkänslan över plugget så känns det som en bra dag.

Det var skönt att vara frisk (nåja, hade lite feber kvar imorse, men huvudet känns bra) och få saker gjorda.

Nu ska här värmas rester!

Bis.

PS. Vad tycker ni om den nya bloggdesignen? Jag hatar alla WordPress’ teman men det här lyckades jag typ göra till mitt.

…det här är vad jag gör istället för att sova….

LA GRIPPE, LA GRIPPE, C’EST LA GRIPPE!!!

Date: 2011.01.19 | Category: Okategoriserade | Response: 1

Nu skulle jag ju egentligen just sätta mig ned och läsa till mina tentor, men ack….som vanligt drabbade mig skrivfebern just när det fanns bättre saker att ta sig för. Jag är glad att det drabbade mig istället för disknings-, dammsugnings- eller ponnyridningsfebern…för två av de sakerna fanns ju också inom räckhåll, men att skriva känns mer produktivt (märk väl att jag skrev ‘känns’ och knip sedan igen, va…).

Jag börjar äntligen ‘rekowra’ mig från influensan. Svin-, fågel- eller fisk? Nej, inget sånt spännande. Bara lite gammal hederlig, totalt jävla mörbultande, utsugande, smärtsam, gnällframkallande, utdragen och JÄVLIG influensa. Verkar det som. Hade ännu 38 imorse (6:e sjukdagen and counting) men känner tydligt att det är nedförsbacke nu, ingen fara – snart är det över. Och guskelov för det. Det började i fredags i BU (la Biblioteque Universitaire) någon gång på morgonen då jag först trodde mig drabbats av ett allmänt fysiskt illamående, helt psykosomatiskt framkallat för att jag satt och tänkte på gamla och ångestframkallande minnen frång förra senhösten. När det hela sedan gick över i huvudvärk tog jag en Alvedon ur min plånbok, pluggade vidare, och gick sedan och tog en kaffe med Eric.

Det var trevligt att träffa Eric. Sedan den famösa (och här icke omskrivna) helgtrippen till Verneuil med Ana, Eloise, Eric och Oxana som totaltförstördes av en persons (här har ingen något privatliv så ANAS) otroligt negativa och snåla inställning till allt och alla, så låg denna helg och jäste som mäsk när en annan mindre händelse orsakade en stor konflikt…..blablabla. Jag och Eric pratade inte på en månad, kanske även mer. Vi var båda sårade i själen av vitt olika skäl (själ….skäl…. höh. *hostar* ursäkta.) och först när han plötsligt ‘gjorde’ något exploderade det långa dödläget och vi förenades under (mina) tårar och ursäktande ord i båda riktningar, samt (hans) vita lögner.

…aaaanyway. Jag vet. Sucky sammanfattning, juicy story, men det hör inte hit idag.

Sedan dess hade vi alltså setts några gånger, men aldrig ensamma. Och nu kunde vi ses på tu man hand, på vårt kafé, som alla andra gånger. Naturligtvis hann vi långt ifrån prata om allt som kanske hade kunnat behöva pratas om, men tillräckligt mycket. Erics eventuella giftermål (vi får se), situationen hemma på basen (the 3 ducks), minnen ihop, människor vi älskar, hur vi mår, bra filmer…. jadetdär.

(Anekdot: Kaféägarna tror sig ha listat ut vad Eric gör med alla unga flickor han tar dit. Han är naturligtvis engelsklärare som har konversationsklasser med studenter!

Hahahahahahahahahaha <3

Fylld av glad värme och kaffe började jag sedan gå ifrån kafét och…kände mig förjävligt dålig. När jag kom till mötesplatsen med Loïc (SNCFs kontor för att boka biljetter till Bryssel) höll jag på attramla ur stolen, eller smälta ur den, liksom rinna ned på golvet i en likblek hög. Väl hemma trodde jag att jag var deppad över förra senhösten (alltså 2009) fortfarande och grät lite i Loïcs armar som snällt klappade mig och pussade bort tårar och var så förstående….och sen tog jag tempen och hade 40.5 grader.

Och så där fortsatte det.

De tre första dagarna kunde jag inte stå. Loïc till och med lagade mat ENSAM en gång (ni må skratta eller gråta, men det var första gången jag inte ens var i köket), och hämtade hem mat den andra gång jag ville äta. Jag kunde äta ungefär ett halvt mål varje dag och sov den tid som vi inte spenderade framför teven. Hade vi inte haft Vänner- och Sopranosboxarna hade den passerade veckan varit ett rent jävla ökenhelvete (ursäkta min svenska, jag har glömt hur man talar utan att svära). Febern stannade på 40/39.5 fram tills igår då den äntligen gav upp sin envetna kamp, tog ett steg tillbaka, lutade sig framåt med häderna på låren och spottade på marken medan den flåsade som en blåsbälg. Den hade givit en hård kamp. Den hade kommit tillbaka efter varje paracetamolintag som egentligen bara Federer kan när han är nere med två set och fyra game (never mind…).

Varken svenska Pamol eller franska Doloprane verkade råda bot på den här jäveln (läkaren ordonnerade mig för övrigt att ta Paracetamol OCH Ibuprofen…är det verkligen vettigt? Apotekaren konfirmerade att det var effektivt. Har alltid lärt mig att man inte ska blanda….).

Meeen, nu är jag i alla fall mer eller mindre frisk. Loïc är i Bryssel och renoverar sig inverstering (liten lägenhet) och jag är så kry att jag borde plugga till de fyra sista proven. Kom igen, Hanna. Faan också.

…helst vill jag ju kolla på serierna (tack och lov att jag kollar tillsammans med någon som inte är här) eller läsa böcker (något jag inte heller kunde när jag var sjuk, jag akutsomnade så fort jag försökte. Bara dumburksgloende funkade, även om skratten gjorde ont i alla leder och huvudet)

För övrigt borde alla läsa den här artikeln i DN och sluta att kasta mat :

Det var en bra artikel, och jag försökte att applicera den redan idag på mitt kylskåpsliv (dassiga tomater som absolut inte gick att äta som de var blev tomatsås som var mums).

I övrigt älskar jag er, Loïc och Hanna Hellqvist och anser att Sodom bör förföras.

Puss tills nästa gång.

IKEA, plugg, och brist pà dingel mellan benen

Date: 2011.01.08 | Category: Okategoriserade | Response: 1

Underbart är kort heter det ju. Det brukar inte passa in pà mina älskogslekar men det passar i alla fall in pà mitt Sverigebesök över julen. Hade helst velat att det skulle vara dubbelt sà làngt, sà att man hade kunnat fà en rimlig chans att träffa àtminstone hälften av de vänner som man inte hann träffa; och umgàs dubbelt sà mycket med familjen. Sedan hade det kanske varit bra med nàgot mindre tjafs med mannen och tvà sjukdomar mindre (halsfluss som avtog i början av vistelsen och sedan en influensa som làngsamt tilltog under slutet – sà mycket för Hanna som aldrig blir sjuk, va…) men i övrigt var det alldeles, alldeles underbart…..och för kort. (Typ sà kort som det där ligget jag inte räknar som ett ligg. Men det var ju heller inte underbart. Hur som helst. Hej mamma, hej pappa, och hej farmor… *host* Äääämnesbyte, var det ja.)

Imorse mötte jag upp Loic när han kom hem fràn jobbet och vi tog genast den lilla antika Suzukin iväg till mitt lilla Sverige i Paris. Det är sà fànigt, men alla tre gàngerna som jag har varit pà IKEA här sà blir jag sà BARNSLIGT JÄVLA LYCKLIG. Inte bara älskar jag att det ser ut PRECIS som hemma, och att alla heter massa SVENSKA saker som bara JAG JAG JAG (och en anställd?) förstàr: men när man väl kommit ut och lite halvsvettig drar korten sà finns livsmedelsbutiken där jag kan finna min lycka i excess. (Ni ser, jag blir sà glad att jag versaliserar massa ORD.) Och sen handlar man för lika mycket till, för de där svenska varorna är aldrig sà underbara som när man inte kan köpa dem pà vanliga ställen. Köpte till och med Blossaglögg fasten julen är över. Liksom. Men kallt kommer det ju att vara ett tag till^^

…eller kanske inte. Det känns som om vàren har kommit, även om även jag inser att det inte kommer att hàlla i sig. Tvà dagar i rad har vi haft över tio grader (13 idag) och man har svettats i sina vinterjackor och lämnat halsdukar och vantar hemma.

Efter att ha packat in varorna i bilen àtervände vi in i Labyrinten för att fylla pà magarna innan nästa etapp: Carrefour. Tänkte att vi skulle göra allt blodsockerdödande och utmattande pà samma dag. Storhandling. Vi handlade för över 300 vilket känns lagom vansinnigt. Men sen behöver vi ju inte köpa särskilt mycket de närmaste tvà mànaderna heller. Tyvärr màste vi ju nu hitta nàgonstans att förvara storpacken av kattmat, kattsand, toapapper och mjölk som inte gick in i skàpen. Nàja.

Efter sex timmars handlande i de bàda varuhusen släpade vi oss hem, packade upp och in allt sà gott det gick och däckade sedan i soffan. Meningen var att vi skulle ut ikväll. Jazzklubb. Jag var väldigt exalterad igàr. Nu ville jag bara sitta i soffan. (Men vi är medelàlders, det är bara att acceptera.) Efter en middag pà den godaste köttfärssàs (lite rödvin och örter, och att jag halvt tappade saltkaret, gjorde susen) jag gjort, somnade mannen kanske omedelbart – vilket är förstàeligt nâr man har jobbat natt. Glömde jag nämna att vi är medelàlders? (ska försöka ta den där jazzklubben pà torsdag istället. Jag kan vara trött pà fredag!)

Vi gick inte crazy pà den svenska möbeljättens territorium – jag hade skrivit upp en lista som vi noga höll oss till istället. Mjölkvisp (!!!), badrumshanddukar, medelstor bricka, bokhyllelösning och matta. Och pà grund av mattan sà höll vi oss i skinnet sen. Dyr matta. Men nu har jag min Stockholm <3 Och det är sà fiiiiiint att ni har ingen aning. Den enda excessen var de söta mössen som katterna nu massakrerar med glada miner och vässade klor. Att ta tillbaka grejer fràn tidigare köp som blivit liggande eller vid närmare eftertanke inte passade visade sig ocksà löna sig – vi gick in i butiken med 60 euro till godo. Score!

….det här màste ju vara exremt tràkigt att läsa om, slog det mig. Jag kände bara för att berätta om min dag. Katterna lyssnar inte, de är upptagna med att turas om att ligga pà mattan och fà spattinfall i blomkrukorna. Som vanligt. Sà ni fick höra istället.

Det är fantastiskt vad enkla medel kan göra i inredninssynpunkt. En matta, tvà soffkuddar, en bokhylla och en ny skärm till vàr lampa, och plötsligt ser lägenheten tio gànger mer ut som ett hem. Det är rent fantastiskt, och nààààgon gàng när det är liiiiite mer städat, sà ska ni fà bilder^^

Igàr var jag ute med Sanna och Filippa (fràn Södra Latins samklass – alltsà parallellklassen – bàda tvà) och blev nekade inträde till en mycket speciell gayklubb. Mycket upprörda var vi : eftersom vi blev nekade inträde pà grund av bristande medföljande inträdespenis (il faut venir avec des garçon, les filles. Sade vakten, och jag sade « Pfht, bah » och marcherade iväg. Jävla skräp. Saknade min favoritinträdespenis en hel massa – det var han som först visade mig duschbaren, och skickade ett sorgset sms till Kroatien. André ska komma och hälsa pà i Februari, och jag ser mycket fram emot det. Duschbaren är annars definitivt värd att gà ut i Marais för – en gèng i timmen sà duchar en biffig kille i en glaskub. Jätteroligt. Nàja bah pfht.

Vi drack i alla fall en öl pà ett brasseri och rökte inte (för vi – särskilt de) är duktiga flickor, men pratade om ditt och datt tills de blev tvugna att ta pendeln hem till Cité Universitaire. Sà trots könsdiskriminering (för det är ju lika olagligt här som det vore i Sverige, att neka nàgon inträde pga brist pà dinglande könsorgan i gruppen) var det en trevlig kväll.

Det har i alla fall varit ett litet välkommet avbrott i min pluggodyssé, som jag har gett mig pà denna vecka. Har varit sà duktig att jag inte hunnit med att bara gà ut eller liknande.

(…detta skrevs alltsà pà lördagen, men publiceras pà tisdagen – med lördagens datum-  för jag tror alltid att jag ska skriva lite till. Dumt tänkt, för dà blir det liggande och känns sedan inte aktuellt längre. Och det är ju inte bra.)

Bis.

Cornflake girl

Date: 2010.12.07 | Category: Okategoriserade | Response: 3

Kanske snowflake girl egentligen, men nu satt jag och lyssnade på Tory Amos, och då blev det cornflakes av det hela.

I morse när jag stormade in på fakultetens lokaler, med lite av en nordanvinds slagkraft (hade hemskt bråttom), var jag som täckt av ett tjockt lager sagosnö i hår, ansikte, och över hela kläderna. Det bara låg där som ett lager bomull över hela mig, och det måste minst sagt ha sett lustigt ut. Skakade på mig, knäppte upp min varma goa fårskinnsrock och rusade upp för trapporna för att ha min muntliga tenta i sjuttonhundratalslitteratur (Hustruskolan av Molière).

Redan innan jag hade hunnit en halv trappa upp var allt snö smält och rann nedför mitt ansikte och droppade från mina kläder. (Gud vad värt ansträngningen att jag blötte och kammade luggen på morgonen…) Hade sminkat mig i farten och tappat den jävla mascaraborsten pv tåggolvet till på köpet. Tack och lov var det en kvinna som gav mig två våtservetter när hon såg vad som hände, annars hade den ju bara varit att KAS-SE-RA (snart slut ändå, jag gnuggar ut det sista och väntar tills Sverige så att jag kan få min Lumene Blåbärstjosan. Diggar’t, och har bara blivit besviken på franska mascaror genom åren.)

Det hela (provet) gick ganska smooth, jag drog ett ämne, fick en rätt lätt scen, gick till grupprummet där jag spenderade en timma med att analysera maktspelet i scenen då Arnolphe plötsligt har berövats sin röst, medan Agnès börjar ställa krav och tala, uppfylld av den kärlek som Horace ger henne. Jag hittade den intressanta vinklingen att Horace nästan övertagit Arnolphes vanliga mönster, då han, allt för säker på sig själv och i ett försök att lura någon annan själv blir dragen vid näsan. Skriver en bra text, går upp till förhöret, och gör ett sjukt fint jobb. Stakar mig som satan i början men så fort jag slutar glo på den där jävla pappersbiten och pratar på ur minnet så rinner språket fint ur munnen. Fint som snuuus, eller snarare en ringlande puff cigarettrök som blåses ut på ett hemskt stilfullt sätt.

Hon berömmer min högläsning och mitt uttal när jag försöker att lyckas med alexandrinen och sen…. visar det sig att man inte alls pratar om karaktärernas utveckling i Frankrike. Man bryr sig inte om det psykologiska planet, eller symbolik, eller intressanta vändningar…. Man pratar om syntax, meningsuppbyggnad, och vad det här rimmet gör för strukturen i den där strofen.(F.ö. inte alls vad vi har pratat om på lektionerna, men tydligen vad vi pratar om på tentorna.)

Okej. Fint.
Madame tittade snällt på mig med huvudet på sned och den råttfärgade pagefrisyren vilandes på ena axeln, och försäkrade mig om att hon trots allt bedömer mig som en Erasmusstudent. Jag hoppas det, hon verkar snäll, och jag gillar att hon läser alla repliker med enormt mycket inlevelse och gör Agnès röst så ljus och ljus och känslosam att man tror att hon är kär (lärarinnan). Sedan pratade vi lite om att jag inte alls gör litteraturstudier egentligen (hon såg minst sagt förfärad ut över att jag läser medeltidslitteratur och bekände att hon själv tycker att det är skitsvårt), och hon avslutade med att säga att jag lugnt kunde räkna med ett betyg som är “tout à fait correcte”. Vi hoppas väl det. Har en inlämninguppgift som ska vara inne efter jullovet, som hon upprepade gånger påpekade inte behöver vara lång men med god franska. Jajaja. Hon ska nog få se. Hon kommer att bli förvånad. Jag skriver faktiskt väldigt bra på franska.

De senaste veckorna har varit så vansinnigt hektiska att jag har tappat bort mig själv någonstans. Inte bara har Loic jobbat mellan 80 och 110 timmar/vecka de senaste veckorna, alla mina prov har blivit i stort sett lika mycket jobb. Har taktikskolkat flera gånger (beprövat trick nÄr man vet att det kommer att vara lättare att ta igen den missade föreläsningen än att inte hinna med deadline på något). Längtar något oerhört efter att kunna komma hem vid 11 om det föll mig in, som jag brukade från SU, äta något som jag lagar på fem minuter och sedan bara sitta och dega ensam framför en fransk film jag hyrt på vägen hem och knaprandes engelsk konfekt eller frusna hallon. Ensam. Det finns lite nackdelar med att bo ihop med någon. Rent generellt ser jag det som positivt…jag vet att jag inte alls tyckte särskilt mycket om att bo ensam. Men det är skönt att rå om sig själv lite också. Det blir så lite sånt nu för tiden. Och då menar jag inte att jag inte tar hand om mig,… hur ska jag förklara… Jag saknar att ta tre timmar på mig att komma igång på morgonen för att jag lagar en överdrivet VACKER frukost (så fin att jag måste ta en bild för att minnas hur mysigt jag hade det) och äter den med DN framför det öppna fönstret, hemkommen från en joggingtur. Bara det där att det inte finns någon som ser en och man kan gå omkring och sjunga falskt i lägenheten utan att någon (bortsett från en olycklig granne) hör. Eller kunna bestämma att tvn inte ska vara på. Men är man två så är man två. Och tvn blir på.

Rent allmänt älskar jag att somna, och särskilt vakna med honom. Att dela saker, att äta frukost ihop (ja, motsägelse? jag ville ju nyss äta själv ^_^), att skratta åt samma saker, att planera ihop, att fixa och dona ihop, att kanske inte alltid få hjälp vid matlagningen men i alla fall ha honom sittandes bredvid och prata. Att laga mat till någon mer än sig själv (äter Såååå mycket mindre mack-middagar nu….bra) och att torsdagsmysa ihop. Att tappa upp ett bad lagom till att han kommer hem från jobbet klockan 8, stelfrusen på en kall scooter, och sedan ligga kvar i badet båda två tills vattnet blivit kallt och till och med katterna har tröttnat på att titta på.

Ja, det är helt fantastiskt härligt att bo ihop med Loic, (särskilt sedan vi skaffat ‘ungarna’), men som sagt: ibland saknar jag bara att bo lite SJÄLV. Eller kanske ensam, kanske ska vi våga använda ordet ensam^^

Ikväll är jag ensam, och borde plugga, men som alltid när jag är otroligt stressad (hemtenta i semantik, som nästan är klar iofs, och en mitterminstenta i fonologi imorgon), så drabbas jag av absolut handlingsförlamning och måste syssla med någonting annat fram tills 12, sedan kommer jag att plugga i en och en halv timma tills klockan är halv två och jag inser att jag måste sova om jag ska orka upp vid sju. Jojo, jag kan mina mönster.

Den här handlingsförlamningen är såklart inte äkta. Jag VÄLJER att surfa lite på DN, coh laga mig lite vin chaud, och gosa med katterna, och att skriva ett blogginlägg, och jag VET att det kommer att bita mig i akterseglet att jag skjuter på pluggandet till en soligare dag (till dagtid över huvud taget?) Jag vet att mitt plugg imorgon kommer att bli håltimman innan tentan. Så enkelt är det. Men kanske räcker det.

Det gör ont i magen, men jag behöver göra annat också.

Pyttsan. Alltid så neggo.

Nej, nu ska jag värma upp det andra glaset glögg och göra semantiska matriser (typ scheman där man lägger in semer och sememer om vartannat…jag undrar vad alla de ha^r prylarna jag lär mig heter på svenska).

Puss.

PS: Veckan iakttagelse: tanter på sparkcyklar. De s.k. kickboardsen var ju jävligt balla att ha i början av tjugohundratalet….men i Sverige var det sju- till tolvåringar som hade dem. I denna underliga hexagon där jag lever har jag vid upprepade gånger sett 50-åriga damer (slå mig inte mamma!) sparka sig fram på vad som antingen är deras ungars kickboards eller det nya modet när man tröttnat på höga klackar.

Någon som set något liknande i Svea någon gång?

Hur läget är, och lite julstämning

Date: 2010.12.05 | Category: Okategoriserade | Response: 2

Så föll vintern över Paris med mjuka tjocka sagosnöflingor som ängsligt fladdrande än hit, än dit på den lilla innegården intill lägenheten. Katterna upphörde med sina ändlösa och till synes brutala slagsmålslekar och tryckte nosen mot rutan, svansen i givakt och med ögonen fästa vid en snöflinga i taget, ständigt beredda att attackera och oskadliggöra bytet.

Hon provade att öppna kattbalkongen i köket där lite snöflingor också skulle landa på dem, men det var inte populärt. Lite för läskigt, och otäckt kallt : vätan kunde ju knappast vara problemet, med tanke på åtminstone Saskas förkärlek för blomduschar. Hon var också helt likgiltig inför vattensprejen som de ett tag försökt använda för att lära katterna att inte kasta sig över deras middagstallrikar så fort de stod på bordet. Vassily fräste förnärmat och svansade iväg, men flickan tittade bara lite förvånat och undrande på dem.

Vid varje dusch eller bad i hushållet fanns katterna också där, även när gäster duschade, och låg än på tvättkorget, än på handfatet och stirrade på vattenmassorna, rörelserna. Verkade kort sagt helt otroligt fascinerade. Saska vågade sig ned på kanten till badkaret, men det märktes att hon verkligen inte skulle vilja ramla i. Nära, nära ville hon, men i stora mängder var vatten läskigt.

–

Svenskan hade snabbt vant sig vid, och kunde ändå inte sluta att glädjas över, att ha katterna runt benen. (Kanske en smula mindre iklädd strumpbyxor när de var på lekhumör, men rent generellt: hur sjutton levde de innan?) På morgonen väcks de av race i sängen, och trots att minst en halvtimmas sovtid försvinner, så är det två månader senare fortfarande bara roligt. När hon smyger sig upp på morgonen har hon sällskap på toa (kollektiv stolgång, för kattlådan finns där med, och de verkar tycka det är viktigt att delta ordentligt), sedan i badrummet, och slutligen i köket för att göra frukost. Under stunden hon är i gymmet brukade de väcka mannen istället, som aldrig längre verkade vakna på fel sida.

–

Mornarna i gymmet känns som balsam för…kroppen dårå. Hon kan fortfarande inte löpträna (borde ta tag i det där och skaffa sulor) men allt övrigt blir bara lättare och lättare, så hon ökat hastigheter och vikter lite. Börjar känna sig som en sporttjej, till och med blivit betraktad som en sportig typ av svärfamiljen. Kanske lätt när svärfamiljen just också är en sportfamilj, och märkt att jag hänger med i tempot.

De senaste helgerna har hon spenderat med mannen eller lillsvågern på tennisbanan på landet. Jävlar. Aj. Pust. Hur sjutton gör man för att orka slå bollen i 250 km/timmen, så som proffsen gör? Och vilken kondition de måste ha, för röd i ansiktet och dränkt av svett tvingas hon emellanåt stå och flåsa, varpå benen mest känns som bly vid återstarten. Högintensiv intervallöpning är nog vad som borde adderas till vardagssporten. Huff.

Första tennislektionen fick hon snorkiga kommentarer från mannen, som mumlade något om att hon i alla fall knappast hade några tennisgener. Men efter tre helger tog han uppriktigt tillbaka kommentaren. ”Jag har ju aldrig sett någon börja från början förut.” Stann, mannens yngre bror, är den bättre läraren, men också stenhård som tränare ”Jag vill ha 120% nu. Nehepp, det där var typ nittio. Nu lägger jag på tjugo bollar till som straff.” …tro mig. 20 bollar är betydligt mer än det låter.

Hur som helst så har hon blivit frälst. Det är skitroligt. Också kul att utöva en sport för första gången i sitt liv. Just nu är det ju snö överallt, så det får väl bli en paus i träningen, men mannen har lovat att träna henne på riktigt, så så fort vädret tillåter ska svenskan bli tennisamatör. Tjoff.

—

Hon har lite hemlängtan. Saknar vännerna och familjen. Men det är ju också snart jul, och då ska hon hem till Sverige och julmysa för allt vad tygeln håller. Det finns redan lite juldekorationer i hemmet: tre hyacinter och en hemgjord adventsljusstake som hon fick till genom att trycka ned fyra ljus i en avlång blomkruka och täcka jorden med kottar. Lagom konstigt, men de står ju i alla fall.

Tydligen ska de skaffa gran också, han insisterar. Själv tycker hon att granen ska inhandlas precis innan jul, inte i början av december. Och den ska absolut inte slängas ut på annandagen som de verkar göra här bland gallerna. Har de aldrig hört talas om tjugonda’ knuuut, och julgransplundring? Okultiverade typer. Han berättar om den konstiga seden inför alla sina vänner, som tycker att svenskar är wacko. Hon undrar var den traditionen kommer ifrån, unikt svensk? Kan säkert wicka det. Men är för lat.

Jag och vi nu, slut på recitationen.

Igår var vi och åt couscous efter att L slutat jobbet. Eftersom vi inte har levt utan bara jobbat den senaste tiden (L har haft en 82-timmarvecka med sina två jobb, och jag har alla mina mitterminsprov…11 stycken) så vi bestämde oss för att gå ut och äta. Klä upp sig lite. Det var roligt, att klä upp sig fint och gå på restaurang som vuxna människor gör. Börjar misstänka att man nästan blir en sådan, lite långsamt. Fick rulla hem, men gott var det. Gud så gott det var.

Det är iskallt i staden, säkert ingenting emot Sverige, men ändå lagom brrr för att man ska lida lite.

Jag borde äta lunch och göra läxor. På en lördag. Mannen kommer hem om två timmar (har tagit eftermiddagen ledigt för han jobbar natt på baren. Borde träffa Eric också. Hoophoop.

Mycket att göra, inget mer att säga just nu.

Orden tog slut.

Tycker hemskt mycket om er.

Bisous!

Lyckades inte publicera igår, för bloggen låg nere…

Har haft en toppensöndag! Marknad och sedan långfrukost (romantiskt nog framför teven, men vi behöver slappa lite, särksilt L efter jobbnatten), adventsljusstake och färskpressad juice^^

Sedan vid 12 så säger L till mig att dra på mig träningskläderna och körde iväg mig till tennisbanan vid kontoret

Slog bollar i en timma ungefär, och det gick riktigt bra. Uppenbarligen är jag inte helt obegåvad i alla fall. Dumdidum….

Resten av dagen har spenderats halvt framför finalen i Davis’ cup (loooose…x2 men Serbien förtjânade verkligen att vinna) och med en massa julmys. Har bakat lussekissar och vi har båda gjort knäck, juldekorerat och inhandlat valnötter och clementiner

…och nu ska vi på julmarknad

Kan man klaga? Neeeeej.